Ett Europas 11:e september?

En fråga som flitigt kommit att ställas av den massmediala statsapparatens funktionärer är huruvida händelserna i Paris för tre veckor sedan borde betraktas som en europeisk motsvarighet till 11:e september. 

Den här parallellen, och vad som avses med den i det rådande klimatet av chauvinistisk indignation och solidaritet med de västerländska imperialistiska projekten, är särskilt betecknande för den propagandaoperation vi i stunden utsätts för. Implikationen är alltså inte, ifall någon nu skulle inbillat sig detta, att mana Europas medborgare till eftertanke och försiktighet givet hur WTC-attackerna och statsmaktens påföljande manipulativa lögner kom att legitimera illegala invasioner, oräkneliga krigsförbrytelser och förspillandet av miljontals människoliv, för att inte tala om de permanenta inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter som fört flertalet västerländska stater en bra bit längs vägen mot totalitarism. Poängen är tvärtom snarast att säga någonting i stil med att Europa nu inte längre kan blunda för terrorspöket och gör bäst i att rätta sig in i ledet i det förmenta väpnade försvar av den västerländska civilisationen där det angloamerikanska imperiet hittills stått så gott som ensamt. En del analytiker och uttolkare manar förstås för syns skull till en viss återhållsamhet givet omfattningen av den etablerade kritiken gentemot ”kriget mot terrorismen” och dess juridiska, politiska och humanitära konsekvenser, men det dominerande temat i narrativen är detta till trots klart och tydligt en civilisationens och upplysningens kamp mot det ack så obegripliga barbariet. En idog uppmaning åt ett etniskt och kulturellt uniformt Europa att skrida till försvar för progressivitet, demokrati, sekularism och medborgerliga friheter, vilket av någon anledning antas vara oproblematiskt förenligt med ett sanktionerande av den koloniala exploatering och repression som i sista hand är orsaken till de terrorstämplade gerillagruppernas militära motåtgärder.

I ledande liberala medier hävdas till och med det anmärkningsvärda att en kontextualisering och analys av terrordåden utifrån deras materiella grunder och konkreta politiska orsaker utgör en bortförklaring och ett frikännande av de skyldiga. Samtidigt vidhåller man glatt att dåden mer eller mindre ägt rum i ett vakuum, som ett oprovocerat resultat av en bakåtsträvande och ”barbarisk” kulturform. För att förtydliga: det skulle alltså vara en bortförklaring att söka kontextualisera attackerna i relation till Frankrikes koloniala historia i Mellanöstern och dess inblandning i det ”krig mot terrorismen” som slagit sönder och utplundrat de samhällen där dessa gerillarörelser uppstått, men det anses fullt rimligt att avfärda den militanta reaktionen som en totalt irrationell och obegriplig konsekvens av den andres barbari, och därigenom fullkomligt skyla över dess rötter som en respons på huvudsakligen det angloamerikanska imperiets våldsamma kolonialism.

Svaret på journalisternas fråga är självklart. Allting som kan stärka den moderna bolagsstatens makt, förse den med nödvändigt kapital och resurser, samt skydda den från interna dissidenter och externa hot kommer att utnyttjas till fullo. På samma sätt som 11:e september-attackerna utnyttjades för att stärka opinionsstödet för den rådande ordningen, utöka möjligheterna till våldsam intern repression och massövervakning av de egna medborgarna i syftet att undertrycka alla former av subversiva tendenser, kommer den förra fredagens attentat i Paris att användas som en del i systemets självbevarande propaganda. Den maniska nyhetsbevakningen av de sensationella dåden, den thrilleraktigt regisserade upplösningen och efterföljden kommer tillsammans med de nyttiga idioternas ”analyser” i samklang med de senaste femton årens inarbetade islamofoba propaganda användas för att åter igen väcka skräcken för den orientaliske andre, vilket i sin tur tjänar till att motivera expansionen av den repressions- och övervakningapparatur som ur elitens perspektiv tycks mer och mer nödvändig för att underminera den tilltagande dissidensen i den rådande ekonomiska tillbakagångens gryende förtroendekris. 

Den rasism, fruktan och chauvinism med vilken man intensivprogrammerat oss med sedan tidiga 00-talet, exempelvis genom populära och framgångsrika tv-serier som 24 eller den helt utan ironi betitlade Homeland, kommer att fylla sin avsedda funktion när split ska sås mellan arbetarklassens och prekariatets medlemmar för att avvärja framväxten av autonoma politiska ansatser på gräsrotsnivå. Den kommer att utnyttjas för att begränsa den omfattande migrationen som nu antagit sådana proportioner att den inte längre till fullo möjliggör en effektiv och oproblematisk exploiatering av en marginaliserad, invandrad underklass. Den kommer att användas för att skapa ytterligare opinionsstöd inför en eventuell väpnad insats i Syrien så att den pipeline som Assad hårdnackat motsatt sig till sist kan läggas, den som vi och oljebolagen så väl behöver för att bryta Europas oklädsamma beroende av rysk olja och gas.

Mediernas benägenhet att lojalt förmedla den rådande narrativen är slående. Samtidigt som en hetsjakt här i Sverige bedrivits på en ung irakisk man som oskyldigt misstänkt för förberedelse till terrorverksamhet fullkomligen hängts ut över alla riksmedias största plattformar, har åtal väckts mot en förövare som för drygt tre veckor sedan av allt att döma planerade att utföra ett terrorattentat riktat mot ett asylboende i Vänersborg. Detta har dock nästan fullständigt passerat under den massmediala radarn, och har inte, tillsammans med årets stora antal faktiskt genomförda mordbränder föranlett något utslag på terrorskalan, någon militarisering av polisväsendet eller utfästelser om orwellska övervakningsansatser.

Hela detta skådespel som under de sista två veckorna gjort sig påmint närmast dygnet runt, är ett utmärkt exempel på hur det senmoderna industrisamhällets mångfacetterade, komplexa och till sin utbredning totalitära propagandasystem fungerar.

I själva grunden till det hela hittar vi förstås det basala klassintresset hos de styrande och inflytelserika grupper som eftersträvar att bevara de rådande egendomsförhållandena, såväl som de i detta syfte upprättade hierarkiska och auktoritära ideologiska system som är lika gamla som civilisationen. Den här klassdynamiken, tillsammans med samhällets underliggande auktoritära tendenser, ger på olika sätt form och skärpa åt de mest allmänna och grundläggande narrativa elementen i propagandasystemet. Dessa narrativa element, som också kan betecknas som myter givet den teologiska innebörden av begreppet, består av olika system av berättelser och symboler som i stor utsträckning har funktionen av att bevara den samhälleliga maktordningen. De har i de flesta fall en ganska diskret, allmän och på ett sätt svag  karaktär, men blir mycket inflytelserika eftersom de är så allmängiltiga och fungerar som generella referenspunkter i människors världsåskådning. 

Ett bra exempel på ett sådant narrativt element är de föreställningar, idéer och associationer som omgärdar begreppet demokrati såsom förkroppsligat i den svenska staten, med hjälp av vars ideologiska apparatur diffusa föreställningar om rättvisa, frihet, jämlikhet och det goda samhällets deltagardemokrati tidigt lärs in för att generera en lojalitet och identifikation med den rådande ordningen. Vi får lära oss att staten består av oss själva, i ironisk paritet med Ludvig XIV:s bekanta yttande; att samhället är vårt, och till sin ordning speglar den realiserade folkviljan, allt i syfte att fostra oss in i en upplevd intressegemenskap med den samhälleliga maktordningen och minimera potentiell dissidens. Alla varma känslor och positiva associationer som ”demokrati” och närliggande begrepp ger upphov till kan, tillsammans med det diffusa värderande idéinnehåll vi som allmänhet lärt in (”man får rösta och är fri att bestämma över sitt eget liv”) kan betraktas som delar i en av propagandasystemets grundkomponenter.

Andra sådana narrativa element med liknande funktion har i varierande utsträckning utgjorts av exempelvis nationalismen i sina olika former; av kulturens  könsrollsskapande berättelser (eller den chauvinistiskt formulerade myten om uppnådd jämlikhet mellan könen och vårt samhälles egalitära överlägsenhet); av sagan om vår öppenhjärtlighet, medmänsklighet och beredvillighet att hjälpa de förtryckta; av idén om det vetenskapliga framåtskridandet mot utopiska horisonter; modernitetens föreställningar om den heteronormativa kärnfamiljen eller förstås den mångfacetterade och för eliten utomordentligt användbara rasismen. Här återfinns den samtida demoniseringen av muslimen, den orientaliske andre, som med sina djupa rötter i västerländskt imperiebyggande ännu en gång dammats av för att begripliggöra, försvara och förklara ”vår” överhets behjärtansvärda strävan att befria Mellanösterns folk från sina liv, sina marknader och sina råvaror. 

Så gott som all effektiv propaganda knyter an till och aktualiserar ett eller flera av detta slags grundberättelser. Det arketypiska exemplet i våra dagar är TV-reklamen, som oavsett vad det är för produkt man avser sälja alltid relaterar till ett eller annat mytologiskt kärnvärde. Konsumtionen av den ena eller den andra varan får som bekant representera friheten, skönheten eller det mänskliga framåtskridandet. Till och med någonting så banalt som rakningsprodukter förvandlas under en halv minuts föreställning till thaumaturgiska mirakelverktyg för att frammana den maskulina essensen i förening med den högteknologiska utopins frälsning. 

Nyhetsprodukterna i den västerländska medieapparaten marknadsförs enligt precis samma logik. I syfte att maximera exponeringen, antalet klick eller sålda lösnummer kanaliseras de relevanta berättelserna på ett så effektivt sätt som möjligt, eftersom allt annat vore olönsamt. Nyhetsinslag, artiklar och potentiella löpsedelskandidater filtreras därför ytterst med tanke på vilken uppmärksamhet de kan tänkas generera, (vilket företrädesvis beror av i vilken utsträckning de kan aktualisera kulturens narrativa element), och i vilken mån de beskriver de för stunden rådande perspektiven inom det tätt sammanlänkade och maktmässigt koncentrerade mediesystemet i stort. Att avvika från dessa perspektiv i alltför stor utsträckning är riskabelt och potentiellt kostsamt, och görs så gott som aldrig. Till ytan bjuder exempelvis våra dagstidningar på en synbar mångfald av perspektiv, men den generella tendensen till stöd för de styrande berättelserna är över tid så gott som alltid överväldigande (e.g. går det i DN en NATO-kritisk artikel på tjugo positiva inslag, men mångfaldskriteriet betraktas ändå som uppfyllt). 

Det är på grund av den här propagandaapparaten som namnet på den uthängde irakiern för all tid hädanefter kommer att associeras med den terrorverksamhet han misstänktes för, trots att han visat sig vara helt oskyldig, samtidigt som den anonyme förövare som beväpnade sig och åkte ut till ett asylboende för att döda flyktingar nu åtalas för försök till misshandel. På grund av det här systemets effekter ringde flera tusen människor till SÄPO:s tipstelefon för att de inbillade sig att de sett den utpekade terrormisstänkte, eller för att de var oroliga och undrade ifall de kunde besöka idrottsevenemang eller konserter eller ens nyttja kollektivtrafiken.

Det är i ljuset av allt detta närmast löjeväckande att jämföra parisattackerna med de numera mytologiska händelserna den 11:e september 2001, som snabbt därefter kom att spela rollen av världshistoriens mest omfattande psykologiska krigföringsoperation. Vad som dock är givet, är att dåden i Paris kommer att fylla en motsvarande funktion i miniatyr inom ramarna för det massmediala PR-systemets skådespel. De kommer att användas för att förmå en oroad allmänhet att i överhetens intresse ställa sig bakom en utökad repression av civilbefolkningen, en fortsatt militarisering av polisväsendet, en växande orwellsk övervakningsapparat och ett undergrävande av arbetarklassens förmåga till självorganisering. 

I närtiden ser vi mycket riktigt också tydligt hur Parisdåden fungerar som en utmärkt förevändning för Europas etablerade politiska klass att tillämpa exakt de repressiva metoder för att stävja flyktingströmmarna som extremhögern hela tiden förespråkat, dock utan att riskera någon egentlig kritik eller förlorat inflytande.

Fruktan för invandraren kan nu nämligen framställas som rationell, demokratisk och humanitär.

Liberal demagogi, del 1

Vi inleder vår serie med en beundransvärd liten text, ett av Dilsa Demirbag-Stens beklagligtvis många guldkorn. Inom ramen på drygt sex hundra tecken lyckas författaren använda förståndshandikappets laddning som ett pejorativt slagträ, fastslå att det är allas och envars principiella skyldighet att underkasta oss våra arbetsgivare, och göra klart att religiösa övertygelser och ideologiska uppfattningar alltid är resultatet av individens fria val. Vidare, vilket rimligvis bör stå i viss kontrast till liberalismens förnuftsvurmande, så undergräver Demirbag-Sten med en sällsynt filosofisk aningslöshet själva fundamentet för all rationell politisk diskurs över huvud taget.

Retoriken vi får möta i den här texten är plågsamt illa maskerad. Den innehåller få eller inga faktiska argument, utan tar övervägande formen av naiva påståenden om hur författaren anser att det i verkligheten ligger till, som alltså endast har stöd i hennes något tvivelaktiga auktoritet.

Inledningsvis får vi lära oss att lagen inte tvingar någon människa i det här landet att utöva något specfikt arbete, och att individen faktiskt alltid väljer sitt yrke utifrån de förutsättningar som givits henne. Denna marknadsliberalismens gamla grundpelare har sällan serverats på ett mindre tilltalande sätt, på det här viset halvsmält och idisslad. Nej, självfallet tvingar lagen inte uttryckligen in människor i specifika tjänsteställningar då Sverige inte längre har en feodalistisk samhällsstruktur. Vad det här beklämmande försöket att vilseleda läsaren vill få denne att förbise, är att det går utmärkt väl att utöva mindre direkta påtryckningar gentemot en befolkning för att framtvinga önskvärda beteendemönster. Det som idag tvingar oss in i särskilda tjänsteställningar är hot om fattigdom och socialt utanförskap, den hederskultur som förenar avsaknaden av lönearbete med skam och det ekonomiska system som i det närmaste omöjliggör alternativa försörjningsformer frikopplade från marknaden. Att hävda att individen fritt väljer sitt yrke i en situation där vi på dessa sätt fråntas andra alternativ än lönearbete, och därtill måste konkurrera om ett begränsad uppsättning arbetstillfällen vilkas antal högst artificiellt hålls nere för att via jämviktsarbetslöseten balansera inflationen och pressa lönerna, är uppenbarligen oförsvarligt.

Uppfattningen att individer faktiskt fritt väljer sina religiösa övertygelser är om möjligt ännu mer verklighetsfrämmande. Demirbag-Sten lyfter i relation till detta på ett sällsynt osmakligt sätt möjligheten av att religiositet kan likställas med ett förståndshandikapp, men betonar i ett motsägelsefullt försök att resonera att religiositeten primärt är självvald, och därför inte kan behandlas som en ofrivillig funktionsnedsättning oavsett ifall den i sjäva verket utgör en sådan.

Inom livsåskådningsforskningen är det klarlagt att en människas sociala miljö genererar det möjliga livsåskådningsinnehållet, och att detta när det väl stabiliserats inte är särskilt enkelt att förändra. Även om individens aktiva val spelar en viktig roll vid uppkomsten av vår syn på oss själva och vår omvärld, så står det oss inte fritt att vid ett ögonblicks infall helt enkelt byta ut den livsåskådning vi under många år byggt upp och förankrat i vår identitet. Detta till trots menar alltså Demirbag-Sten att religiösa övertygelser eller politiska uppfattningar inte får leda oss att ställa krav på arbetsköparen eller vår yrkesmässiga situation i stort, eftersom de här ståndpunkterna är självvalda, och då vi utan problem kan välja och vraka bland tillgängliga anställningar på arbetsmarknaden. Det här är förstås en fullständigt verklighetsfrånvänd beskrivning. Men även om så vore fallet, alltså även ifall vi i själva verket fritt kunde välja våra övertygelser, och tillgången på arbetstillfällen vore betydligt större än efterfrågan, varför skulle vi vara förpliktigade till lydnad gentemot arbetsköparen på bekostnad av vår önskan att leva i enlighet med våra principer och förändra vår omvärld i den riktning vi tror är den bästa? Nej, det finns förstås ingen rimlig anledning till en sådan prioritering, särskilt inte ifall man bekänner sig till liberala principer som de om folkinflytande och individens självbestämmanderätt.

Artikelns avslutning är den intressantaste delen av texten.  Med en oförblommerad motsägelsefullhet uttrycks här den fria viljans absoluta primat i förhållande till våra ideologiska, moraliska eller livsåskådningsmässiga positioner, samtidigt som den liberala och sekulära värdegrunden av någon outgrundlig anledning framhålls som normativ och given. Frågan om varför just den här positionen inte bör anses vara självvald på samma sätt som övriga berörs dessvärre inte. Förespråkare för den klassiska västerländska liberalismen hade på den här punkten replikerat att förnuftet leder oss att omfatta den, att människans kapacitet till rationellt tänkande är grunden för den sekulära liberalismens värdemässiga utgångspunkter. Demirbag-Sten har dock uteslutit möjligheten att argumentera på det här viset, eftersom hon vidhåller att alla livsåskådningar och ideologiska positioner i sista hand är resultatet av det fria valet – alltså att det inte finns någonting som tvingar oss att omfatta dem, varken förnuftet, traditionen eller deras praktiska funktion. Och om förnuftet inte längre är normativt, om vi med den absolut fria viljan kan komma i besittning av, eller välja att avfärda våra ståndpunkter, oavsett huruvida de är fullständigt logiskt självmotsägande eller ifall vi tvärtom omöjligt kunde föreställa oss att världen såg ut på något annat sätt, så finns det inte längre något rationellt samtal. Det synes alltså att Demirbag-Sten, utan att själv vara medveten om saken, förespråkar en radikal variant av relativismen, vilket förstås oundvikligen undergräver de ideologiska ståndpunkter hon med den här texten försöker göra normativa.

Texten landar i det mycket besynnerliga påståendet att individers principfasthet är någonting som hotar den liberala demokratin. Ifall människor vidhåller att de inte är beredda att kompromissa med sina värderingar och övertygelser, menar Demirbag-Sten underligt nog att de inte heller tar något ansvar för sina handlingar. Så ifall jag som kristen exempelvis menar att det på grund av mina religiösa övertygelser är omöjligt för mig att rösta för ett återinförande av dödsstraffet, har jag enligt Demirbag-Sten inte förstått att man i en demokrati bara kan hållas ansvarig för sina handlingar och ingenting annat. Detta verkar inte måttligt absurt. Den önskvärda situtationen i en liberal demokrati är alltså enligt Demirbag-Sten en där subjektet saknar förankring i sådan utsträckning att det infallsvis kan välja ställningstaganden som inte har någon som helst koppling till en världsbild, några moraliska värderingar eller principer, och där förnuftsargument inte har någon betydelse.

Tankarna far osökt till Huxleys Sköna nya värld.

Är Sverigedemokraterna nationalsocialister?

Ingen förnekar att Sverigedemokraterna har sina ideologiska rötter i den svenska nazismen, men det har till följd av partiets intensiva och mycket effektiva arbete att marknadsföra sig självt som rumsrent och ideologiskt oproblematiskt blivit betydligt mer kontroversiellt att faktiskt definiera dem som just nationalsocialister. Vi hör ofta uttalanden i stil med att SD inte är rasistiskt; att de uttryckligen tagit avstånd från sådana ideologier och att de bara ägnar sig åt en legitim "invandringskritik". Nej, det är inte så enkelt som att SD enbart är en rasistisk organisation. Ny demokrati med Karlsson och Wachtmeister i spetsen var ett populistiskt, rasistiskt parti. Sverigedemokraterna är betydligt värre än så - de är nazister i en modern och raffinerad tappning.

Författarnas bestämda uppfattning är alltså att SD inte bara i fråga om sitt politiska släktskap, utan även med hänseende till det moderna partiets ideologi måste betraktas som nationalsocialistiskt, och vi kommer i den här texten att förklara varför.

Partiets idéhistoria

Som bekant så har partiet sitt ursprung i den breda och uttryckligen fascistiska Nysvenska rörelsen som upprättades under 1930-talets början, och mer specifikt Sveriges nationalsocialistiska kampförbund som grundades 1956 (senare kallat Nordiska rikspartiet) och upplöstes 2009, ur vilket SD:s andra formella partiordförande tillsammans med en lång rad övriga ledargestalter och sympatisörer hämtades. SD:s grundare var samtidigt initiativtagare till den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt som upprättades 1979, och senare aktiva i det tillika rasistiska Sverigepartiet samt det något äldre Framstegspartiet.

Nysvenska rörelsens förgrundsgestalt Per Engdahl, en av Sveriges mest framstående fascistiska ideologer under mer än femtio år, spelade också en viktig roll när de moderna Sverigedemokraterna tog form i slutet på 1980-talet. Engdahl argumenterade i en artikel i Nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt för att den svenska fascismen borde angripa invandringen som fenomen, samt lägga åt sidan den misskrediterade rasbiologin och i stället använda sig av kulturellt orienterade resonemang. Engdahl menade alltså att man borde börja i kulturbegreppet för att konstruera en gemensam nationell identitet, vilket samtidigt medförde att man effektivt kunde cementera kategorin av det som tidigare kallats främmande raser och exkludera Den andre, utan att faktiskt behöva tillämpa den mycket impopulära, nakna rasbiologin. Detta är vad som idag brukar benämnas "kulturell rasism". Engdahls resonemang berättas uttryckligen ha legat till grund för initiativet att grunda BSS och senare Sverigedemokraterna, och speglas otvivelaktigt i de politiska strategier som dessa grupper senare tillämpar.

Men det här hör förstås historien till, och även om det går utmärkt att argumentera för att SD:s idéhistoriska rötter ofrånkomligen måste inverka på partiets ideologi och agenda i samtiden, så väger detta ofta inte så väldigt tungt. Dessa kopplingar bortförklaras generellt med att partiet har förändrats, och att det exempelvis är lika orimligt att lasta det moderna SD för dess grundares sympatier som det vore att misstänkiggöra Vänsterpartiet av våra dagar på grund av att det en gång i tiden ställde sig på Sovjets sida.

Frågan är alltså i vilken mån den ideologi och den politik som partiet idag uttryckligen tillskriver sig faktiskt kan betecknas som nationalsocialistisk.

Definitionen av nationalsocialism

Utan att gå in i detalj på nazismens idéhistoriska ursprung är det värt att nämna att den här tankeströmningen växer fram ur den nya, nationalistiska miljö som uppstod i Europa under början av 1800-talet. Nationalismen är alltså främst ett ideologiskt svar på den mer sammanlänkade ekonomiska infrastruktur som industrialismen medför och som ersätter den tidigare, decentraliserade modellen. Massomflyttningen av arbetare från landsbygden till städerna leder tillsammans med andra faktorer till att de traditionella sociala nätverken vilka tidigare existerade på lokal nivå börjar upplösas. De här nätverken ersätts så småningom av en kollektiv nationell identitet och föreställningar om en abstrakt folkgemenskap, vilket i syfte att skapa och vidmakthålla intern samhällelig stabilitet är någonting som statsmakterna aktivt försöker underblåsa.

Nationalismens utveckling är en komplex process som fortgår i västvärlden under hela 1800-talet och stora delar av 1900-talet. Den står förstås inte oemotsagd, och utmanas bland annat av den internationalistiskt orienterade socialismen eller kristna strömningar med en kosmopolitisk hållning, men kommer efter hand att få ett väldigt stort inflytande, och blir någonting i stil med den officiella ideologin i merparten av Europas stater.

I Tyskland förenas omkring sekelskiftet nationalismen med en darwinistiskt inspirerad variant av en naturromantiserande världssyn, och antar en reaktionär, något antimodern karaktär som ifrågasätter industrialiseringen och storstadssamhället och romantiserar hembygden och lokalsamhället, tillsammans med föreställningar om den germanska rasens evolutionära överlägsenhet. Efter Första världskriget radikaliseras de här tankegångarna ytterligare till följd av det tyska nederlaget och det problematiska Versaillesfördraget, och växer i popularitet bland den hårt ansatta tyska befolkningen. Den klassiska nationalsocialismen tar nu definitiv form i opposition gentemot den internationella socialismen och den liberala demokratin.

Ideologin

Men vilka huvuddrag har då den här nationalsocialistiska ideologin? Vi kan börja i själva begreppet. Den nationalistiska komponenten är mer eller mindre självklar vid det här laget; nazismen är i grund och botten en utveckling och en radikalisering av den nationalistiska folkgemenskapstanken. Nationalismen betonas särskilt starkt i det socialt desintegrerade och fattiga efterkrigstyskland och frammanar hoppet om återgången till en mytisk guldålder, där fred, välstånd och en stabil kulturell gemenskap rådde. Den socialistiska aspekten av nazismen har praktiskt taget ingenting med faktisk socialism att göra, utan handlar om att en kollektivism baserad på den nationella identiteten tillerkänns företräde framför den enskilda individen. 

”Socialism”, familjen och demokratisynen

I partiprogrammet från det tidiga 1930-talet stod uttryckligen att ”...partiet vilar på privategendomen som grund”. Det är alltså absolut inte fråga om att man vill upprätta ett gemensamt ägande av produktionsmedlen och skapa ett klasslöst samhälle, eller ens om att man vill genomdriva en särskilt långtgående fördelningspolitik, utan enbart om att nationsgemenskapen måste föregå det individuella. 

Nationalsocialismen förespråkade nämligen en uttrycklig klassamarbetspolitik som motiverades utifrån darwinistiska principer – man ville bygga ett meritokratiskt samhälle där klasshierarkierna baserades på de medfödda förmågor och egenskaper som det naturliga urvalet premierade. Tanken var att klasserna skulle utgöra en naturlig hierarki av olika människogrupper i samhället där alla hade sin bestämda funktion i nationsgemenskapen, sin bestämda roll att fylla. Samarbetet mellan klasserna skulle givet detta äga rum friktionsfritt ifall man bara kunde upprätthålla en stark nationell solidaritet, samtidigt som folket accepterade att vissa människor från födseln helt enkelt var mer fullkomliga än andra, och därigenom kunde finna sig i sin naturgivna position i samhällsordningen. I anslutning till detta ser vi också starka militaristiska tendenser – man betonar vikten av ett starkt nationellt försvar och betraktar det som en oumbärlig del av samhällskroppen, samt idealiserar militära institutioner med tanke på de hierarkiska strukturerna som antas bygga på meriter och kompetens.

Den klassiska nationalsocialismen förespråkade även ytligt sett liberalismens medborgerliga rättigheter, såsom likhet inför lagen och lika möjligheter i samhällslivet och på arbetsmarknaden, men begränsade dessa rättigheter till de män som ansågs höra till det germanska folket och kulturen. Hitler menade att själva kärnan i den socialism som nazisterna förespråkade låg just i skapandet av lika möjligheter för alla ”rasligt sunda” tyskar av manligt kön. Underförstått i detta var ett återupprättande av familjen som samhällets minsta enhet, där mannen naturligtvis fungerade som överhuvud, vilket indirekt ansågs utsträcka de fri- och rättigheter som tillkom mannen också till kvinnorna och barnen. Det nationalsocialistiska idealsamhället var alltså en uttryckligt patriarkal kultur där männen avsågs dominera de samhälleliga hierarkierna på samma sätt som inom familjen. Den här aspekten av ideologin motiverades utifrån en könsrollsfördelning som vilade på en biologistisk grund – män och kvinnor ansågs vara olika av naturen, och hade därför olika roller och plikter i den organiskt framställda samhällskroppen. Naturromantiserandet ledde också till en fokus på djur- och miljöskydd.

Man förespråkade utifrån dessa grundprinciper vad man ansåg vara en mer upplyst och naturnära form av demokrati, som byggde på att en elit som utvalts på sina meriter och sin kompetens skulle styra staten med hänsyn till medborgarnas önskemål, som skulle uttryckas i icke-bindande allmänna val.

Ytterligare en viktig aspekt av ideologin som måste understrykas är antagandet att den naturgivna, organiska folkgemenskapen på något sätt är utsatt för ett yttre hot, att rasblandning, invandring eller utomrasliga konspirationer hotar folkgemenskapens fortbestånd och självbestämmande.

Sammanfattning av ideologin

I korthet har alltså den klassiska nationalsocialistiska ideologin följande huvuddrag:

A. En genomgripande nationalistisk utgångspunkt

B. En organisk folkgemenskapstanke som bygger på naturgivna etniska och kulturella skillnader

C. En essentialiserande människosyn grundad i biologin, som grundfäster skillnaderna i B, och även implicerar bestämda könsroller och en patriarkal samhällsordning, samt inbördes naturgivna hierarkier (vissa har exempelvis medfödda talanger för att leda och bör tillåtas göra detta)

D. En idé om att folkgemenskapen föregår individen, inte tvärtom 

E. En uppfattning om att den organiska folkgemenskapen står under yttre hot, förkroppsligat i det man beskriver som etniskt främmande

F. En begränsad fördelningspolitik som skulle trygga folkets välstånd utan att hota det privata kapitalet, man säger sig stå mellan kapitalismen och kommunismen som ett tredje alternativ

G. En uttrycklig klassamarbetspolitik (följer också av C)

H. Ett förespråkande av demokrati och medborgerliga rättigheter, men med viktiga underförstådda begränsningar

I. En militarism, en romantisering av det militära som ett grundläggande samhällsideal och ett betonande av det nationella försvaret som en oumbärlig del av samhällsorganisationen

J. En naturromantisering som vill värna om landsbygden, samt betonar miljö- och djurskydd. 

Jämförelse med Sverigedemokraterna idag

De ovanstående punkterna beskriver på ett tillfredsställande sätt vad vi har kallat ”klassisk nationalsocialism”, alltså en generell sammanfattning av den nationalsocialistiska grundideologi som förespråkades av NSDAP och anslutna grupper före och under andra världskriget. Punkterna beskriver även den tidiga italienska fascismen (den ursprungliga fascistiska ideologin) någorlunda väl, med undantaget att Mussolinis fascism aldrig förespråkade någon variant av demokrati utan tydligt tog ställning för en auktoritär totalitarism, och även saknade den naturromantiserande karaktären som den tyska nazismen uppvisade. Uppfattningen att den egna, organiska folkgemenskapen var hotad av andra etniska grupper var heller inte lika framträdande. 

Det finns förstås också andra aspekter av ideologierna som vi inte har nämnt, särskilt vad gäller den samhällsekonomiska organisationen, där de klassiska formerna av fascismen och nazismen skiljer sig åt.

Våra punkter är däremot klart och tydligt tillämpliga på de moderna Sverigedemokraterna.

Vad gäller punkt A krävs knappast något förtydligande. Sverigedemokraterna är uttryckligen ett nationalistiskt parti, och den här utgångspunkten är någonting som färgar partiets ideologi och ställningstaganden på varje politiskt område.

Vad punkt B beskriver har upprepade gånger försvarats och förespråkats av Sverigedemokraterna. Samhället ska enligt Sverigedemokraterna vara uppbyggt omkring ”djupt rotade” gemenskaper som familjen och nationen, gemenskaper som historiskt sett har en naturgiven prägel, och bygger på blodsband, släktskap och geografisk närhet. Detta sistnämnda betonas inte i principprogrammet som i stället förklarar nationen i form av en kulturell gemenskap, men eftersom SD definierar kulturen som en konsekvens av nedärvda, mänskliga essenser så blir resultatet indirekt att biologin och den naturliga omgivningen är vad som ger upphov till kulturen:

”Det finns dock en också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög grad som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är ... [unika] för vissa grupper av människor ... Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Även om man medger att människor ”av annat ursprung” kan erbjudas möjlighet att tillhöra den svenska nationen, med förbehållet att assimilationen kan ta flera generationer, så betonar principprogrammet tydligt att ”Sverige är svenskarnas land”, en ursprunglig befolkning som bebott landet sedan förhistorisk tid. Det uttrycks även klart och tydligt i partiprogrammet att nationen betraktas som den ”mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”.

Punkt C följer till viss del av det som redan har nämnts, man pratar alltså uttryckligen om nedärvda mänskliga essenser och en gemensam mänsklig natur, men man är förvånansvärt nog även tydlig med att biologiska skillnader faktiskt avgör hur könsrollerna ser ut, samt att våra medfödda predispositioner ytterst är vad som avgör hur långt enskilda individer kan nå i samhället:

”[Det] finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män... I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.

Olika individer har olika medfödda begåvningar. ... oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt.”

Punkt D är också relativt okontroversiell, nationens intressen och den kollektiva folkgemenskapen måste föregå enskilda individers och gruppers särintressen ifall samhällets fortbestånd ska kunna säkras. Statens enda uppgift är enligt principprogrammet att bevara, administrera och skydda den organiska folkgemenskapen, och har ingen annan funktion än att utgöra ett verktyg för den nationella allmänviljan. De här formuleringarna har så tydliga paralleller till Nazitysklands förståelse av statens roll och funktion att det måste markeras särskilt – NSDAP menade att staten enbart utgjorde ett kärl för att bevara och skydda den germanska nationen, och var värdelös ifall den inte kunde tjäna detta enda syfte.

Även punkt E är svår att ifrågasätta som en beskrivning av Sverigedemokraternas position. Den ständiga diskussionen om massinvandringen, uppfattningen att islam utgör ett hot mot svenska värden eller att människor från ”kulturellt avlägsna samhällen” inte effektivt kan assimileras är övertydliga tecken på det här förhållningssättet.

Punkt F är klart och tydligt uttryckt i fråga om Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Man menar att skatteuttaget bör ligga på en sådan nivå att en grundläggande välfärd kan säkerställas, samtidigt som det inte får hämma näringslivets konkurrenskraft eller för den enskilda människan ”undanröja incitamenten för att vilja bidra till den ekonomiska tillväxten”. Man menar precis som det historiska NSDAP att ”partiets ambition är att kombinera de bästa elementen från de  traditionella höger- och vänsterideologierna”, och håller fram att partiets ideologi är en ”förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservativism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi”. Detta kan i många avseenden anses utgöra själva kärnan i den nationalsocialistiska positionen.

Klassamarbetsprincipen i punkt G genomsyrar de ideologiska dokumenten, och är relaterad till punkt F. Nationalismen är precis som inom den klassiska nationalsocialismen grundprincipen som syftar till att skapa band mellan samhällsklasserna och de politiska lägren. Man säger sig ha en vision om ett återupprättat folkhem, ”...där samhörigheten inte är baserad på klass- utan nationstillhörighet...” och avfärdar marxismens människo- och samhällssyn som naiv och verklighetsfrånvänd där klasskampen likställs med ett improduktivt hat. Implikationen är att det hierarkiska strukturerandet av mänskliga samhällen utifrån samhällsklasser är ofrånkomligt, vilket stämmer utmärkt väl överens med uppfattningen i punkt C, alltså att medfödda, essentiella predispositioner är vad som avgör vår plats i samhällsordningen.

Vad gäller punkt H så bekänner sig partiet gång efter annan till den klassiska liberala demokratins grundprinciper. Det faktum att dessa inte är förenliga med den essentialiserande och implicit hierarkiska samhälls- och människosyn som man även klart och tydligt omfattar, är någonting som av förklarliga skäl aldrig berörs. Det följer med nödvändighet att en demokrati som tar hänsyn till Sverigedemokraternas människo- och samhällsyn skulle vara av en begränsad karaktär i förhållande till en demokrati präglad av universalistiska och egalitära ideal. På samma sätt som Sverigedemokraterna gör idag, gav NSDAP till ytan sitt formella stöd till populära politiska ideal som vid maktövertagandet snabbt övergavs till förmån för de mer grundläggande aspekterna av den nationalsocialistiska ideologin.

Punkt I: militarismen är inte övertydligt betonad i den position som Sverigedemokraterna framställer, men finns med som en beståndsdel. Man framhåller att Sverige måste rusta upp och stärka sitt nationella försvar, och att värnplikten måste återinföras för att återintegrera de militära institutionerna i samhällsorganisationen, och inlemma dem som en del i folkgemenskapen.

Slutligen har vi den relativt obetydliga punkten J. Den naturromantiserande hållningen där landsbygden ska premieras är ett vanligt förekommande element i Sverigedemokraternas propaganda, särskilt vad gäller det visuella materialet, och partiet vill tydligt markera vikten av miljö- och djurskyddet.

Sammanfattningsvis framstår det med anmärkningsvärd tydlighet att det moderna Sverigedemokraterna ideologiskt sett uppvisar en mycket stor likhet med den klassiska nationalsocialismen. Av alla de punkter som berörts, vilka utgör en något begränsad, men rättvisande och uteslutande beskrivning av nationalsocialismens ideologi, kan Sverigedemokraterna inte sägas avvika nämnvärt i fråga om någon enda.

Slutsatsen vi måste dra är att Sverigedemokraterna i allt väsentligt är ett nationalsocialistiskt parti, om än i en modern och raffinerad bemärkelse, och att resultaten av deras förda politik ifall den fick inflytande, sannolikt skulle spegla de nazismens konsekvenser vi känner från historien.

Vi kan därför förvissa oss om att en röst lagd på Sverigedemokraterna i de kommande valen inte främst utgör en röst på ett främlingsfientligt, rasistiskt, ”socialkonservativt” eller ”invandringskritiskt” parti, utan i ordets rätta bemärkelse är en röst till stöd för den moderna nationalsocialismen.