Religion, intelligens och vit makt

I slutet av förra veckan fröjdades den nyateistiskt orienterade allmänheten över de resultat av en omfattande metastudie som i flera stora dagstidningar publicerades över frågan om religiositetens relation till mänsklig intelligens.

För alla som är någorlunda bekanta med den enorma definitionsproblematik som omgärdar religionsbegreppet, för att inte tala om de svårigheter kognitionsvetenskapen och psykologin historiskt haft att på något meningsfullt sätt definiera och kvantifiera intelligens, borde förstås en sådan rubricering väcka omedelbar skepsis. Trots detta basunerades resultaten av studien ut över de alltmer introverta och idémässigt segregerade nätets domäner som ett slutgiltigt bevis för en rad löst relaterade saker: den alltmer ansträngda sekulariseringstesen, religiösa människors undfallenhet och osjälvständighet, ja till och med ateismens epistemologiska överlägsenhet (eftersom intelligens ju anses vara ett mått på hur väl människan är beskaffad att utskilja sanna påståenden från de falska).

(Undersökningen i fråga finns tillgänglig här, dock inte utan en prenumeration, men då den är rätt duktigt kringspridd bör den gå att hittas via google som pdf-fil under överskådlig tid framöver)

Givet detta uppfattar vi det som en moralisk förpliktelse att lyfta fram ett par ödesdigra brister hos metastudien i fråga i relation till dess slutsatser, samt de optimistiska vidaretolkningar därav som entusiastiskt och okritiskt lagts fram:

1. Respondenterna till de underliggande 58 undersökningar metastudien avser (5 räknades bort då de avhandlade genomsnittliga betygsnivåer snarare än någonting som kunde beskrivas som intelligens per se) är till nästan nittio procent från USA, Kanada och i viss utsträckning Storbritannien. Att generalisera globalt utifrån en så pass sociokulturellt begränsad population låter sig förstås inte göras, eftersom specifika, kulturrelaterade egenheter i fråga om följande utan problem kan förklara den relativt begränsade korrelation metastudien uppvisar:

- religiösa institutioners samhälleliga roll och funktion
- individers självförståelse av sitt religiösa engagemang och uppfattade definition av de relevanta begreppen
- relationen mellan socioekonomisk ställning och självupplevt religiöst engagemang (socioekonomisk marginalisering av specifika populationer har visat sig försämra dessas resultat när det kommer till olika former av intelligenstest)

Studien är alltså i princip enbart relevant vad gäller nordamerikanska protestanter.

2. Den banala och cirkulära definition av religiositet författarna använder sig av är i princip värdelös, och utgör potentiellt en avsevärd felkälla. De riktar huvudsakligen in sig på propositionellt idéinnehåll, alltså vilka påståenden en människa tar för sanna, och definierar religiositet som positiv tro på religiösa propositioner. En sådan tautologi är förstås metodologiskt problematisk - resultatet blir att den uppsjö av kvalitativt olika religiositetsdefinitioner ursprungsundersökningarna utgår ifrån klumpas ihop till en enda diffus och intetsägande. Religiösa människor kännetecknas alltså enligt författarna av att de accepterar religiösa påståenden som sanna, men vi får inget förslag på vad som faktiskt utmärker sådana propositioner.

Ytterligare en konsekvens av den propositionella definitionen blir att människor som är öppna för möjligheten av att de "religiösa påståendena" är sanna, men inte tar positiv ställning (exempelvis agnostiker) blir kategoriserade som irreligiösa.

3. Följande är författarnas tre tolkningsförslag utifrån slutsatserna de anser sig ha tagit fram:

First, intelligent people are less likely to conform and, thus, are more likely to resist religious dogma. 

De två antaganden som påståendet bygger på är alltså att

- religioner per definition är auktoritära, ideologiskt rigida och kräver individens underkastelse inför kollektivet, samt att

- intelligenta människor av någon anledning är mindre benägna att anpassa sig i/till en sådan kontext. 

Det första antagandet är beklämmande. Historien och antropologin har oräkneliga motexempel på religiösa traditioner och undergrupper av en radikalt antiauktoritär karaktär. Att intelligenta människor nödvändigtvis är non-konformister i varje given kontext är också ett mycket problematiskt antagande som definitivt måste underbyggas avsevärt för att kunna användas på det här sättet; människan som flockdjur har en ofrånkomlig tendens till social konformism och grupptänk, vilket också i många avseenden har överlevnadsfördelar.

Men ifall vi detta till trots antar att relationen mellan intelligens och icke-konformism är den författarna påstår, visar metastudien knappast någonting mer än att protestantismen under 1900-talet har utgjort en socialt dominerande norm i den nordamerikanska kontexten. Givet detta borde korrelationen mellan intelligens och religiositet uppvisa något av en omvänd tendens i exempelvis det nutida Skandinavien.

Second, intelligent people tend to adopt an analytic (as opposed to intuitive) thinking style, which has been shown to undermine religious beliefs. 

Den här tolkningen förutsätter att religiösa idétraditioner står i opposition till en rigorös filosofisk praktik, och anspelar på myten om en inneboende konflikt mellan religion och vetenskap. Verkligheten omkring den här frågan är förstås väldigt komplex, men det räcker att hålla fram det faktum att var och en av de större världsreligionerna vilar på oerhört rika filosofiska traditioner, som i och med att de per definition är logiskt koherenta utan problem exemplifierar det "analytiska tankesätt" författarna menar kännetecknar intelligenta människor. Traditionell kristen apologetik närmar sig även till övervägande del religiösa övertygelser som om de huvudsakligen vilade på just resonemang av en analytisk karaktär.

Third, several functions of religiosity, including compensatory control, self-regulation, self-enhancement, and secure attachment, are also conferred by intelligence. Intelligent people may therefore have less need for religious beliefs and practices. 

Det här är den intressantaste slutsatsen av de tre. I relation till den kognitionsvetenskapliga religionsforskningen framställs religiositet av författarna som ett föråldrat praktiskt verktyg för mänsklig fortlevnad, som evolutionen för närvarande är i färd att ersätta med självständiga, irreligiösa individers personliga färdigheter. Författarna flirtar i ett andetag här med såväl eugenikens övermänniskotanke som den moderna "Brights"-rörelsen då de utan skuggan av ett bärande argument hävdar att "ateismen är en evolutionär nymodighet", därmed antydande att religiositet som sådan utgör en primitiv, beteendemässig avvikelse hos människan som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att ha bortrationaliserats av det naturliga urvalet. Vi kan föreställa oss hur religionen för författarna är att likställa med en obsolet, kollektivistiskt betonad försvarsmekanism utan praktiskt värde i senkapitalismens atomiserade kontext, där talangfulla och drivna individers konkurrensfärdigheter ytterst är vad som gör skillnad för människoartens fortsatta framåtskridande.

Att den globala nyfascismen redan snappat upp just den här intetsägande men provokativa undersökningen som ytterligare rasbiologiskt orienterad ammunition för sitt främlingshat och sin militanta antiislamism är därför förstås knappast förvånande.

Kallak / Gallók.

Vi ser på plats en handfull insiktsfulla aktivister, som synes någorlunda väl införstådda med att våra ekosystem står på randen till kollaps, med att den pågående massutrotningen av växt- och djurarter och det systematiska utarmandet av biosfären, ifall de tillåts fortsätta, i förlängningen också kommer att innebära slutet på vårt besynnerliga mänskliga projekt.

Att vägen mot avgrunden genom århundradena alltid vandrats i imperialismens och kolonialismens förtecken är dem heller inte obekant, vilket avslöjas i och med den kritik som de riktar gentemot den pågående kortsiktiga utförsäljningen av lokala naturresurser som i huvudsak gagnar utländska bolags- och kapitalägare, medan regionens befolkning enligt morgontidningarnas marknadsliberala uttolkare gör bäst i att hålla käften och låta nöja sig med de jobb som investeringarna "skapar". Något som rimmar särskilt illa med det faktum att den globala ekonomins tillväxtmodell givet de nu uppenbara resursbegränsningarna inte kan sägas vara någonting annat än en ofattbart skadlig fantasi, på väg att helt falla i bitar. Det långsiktiga värdet av nya arbetstillfällen relaterade till stålindustrin i en situation där efterfrågan kommer att falla till bråkdelar av dagens nivåer (givet den globala ekonomins kollaps som nödvändigtvis kommer att följa på en drastisk reduktion av tillgången på de resurser transportsektorn förutsätter), är förstås obefintligt.

Aktivisterna utgör alltså en liten skara individer som helt enkelt gör vad samvetet och rättskänslan kräver, givet vad de vet om situationen och dess större historiska sammanhang - allmänt vedertagna fakta som dessvärre tycks vara obekanta för en majoritet av våra mediers uttolkare. Norrbottens-Kurirens ledarskribent utgör i sitt nedlåtande inlägg den 1:a augusti ett beklämmande exempel på en lika urskillningslös som livsfarlig undfallenhet inför makten, när han understår sig att likställa aktivisternas intill eftergivenhet milda, ickevåldsbetonade civila olydnad med ett angrepp på rättsstaten och ett kränkande av bolagets rättigheter - samtidigt som gruvbolaget bevisligen gjort sig skyldigt till upprepade lagöverträdelser för vilka de ådragit sig flera reprimander från svenska inspektionsmyndigheter. Skribenten uttrycker därutöver beundran för det "oerhört stora tålamod" polisen uppvisat i och med avlägsnandet av aktivisterna under utövandet av det "försvar av lagen" han anser är deras uppgift.

Om vi tillåter oss att läsa mellan raderna bör alltså aktivisterna vara tacksamma över att poliserna inte brukade mer våld vid avlägsnandet, utan lade band på sig och givet sitt fantastiska tålamod underlät att spöa skiten ur dissidenterna (vilket med tanke på provokationen och sammanhanget hade varit både rätt och rimligt).

Den här typen av provinsiella, halvlitterata högerideologer som givet sin påtagligt bristande bildning inte ens har en grundläggande förståelse av de strukturer de försöker försvara, utgör några av de mest tragiska varelser som befolkar samtidens massmediala kontext. Samtidigt är de därför också en särskilt destruktiv kategori, då deras okunskap gör ett okritiskt, slagordsbaserat och reflexmässigt försvar av den rådande maktordningen till ett för dem självklart förhållningssätt, vilket i sin tur utarmar det allmänna politiska samtalet och inskränker gemene mans möjligheter att skapa sig en sammanhängande helhetsförståelse av komplexa situationer.

För att korrigera den nämnde ledarskribentens missuppfattning om polisens roll och funktion i moderna stater, måste fastslås att den i yttersta huvudsak går ut på att vidmakthålla status quo och den politiska stabiliteten, genom att upprätthålla de lagar som samhällets maktelit (under ett mycket begränsat allmänt överinseende) sett till att stifta. De gånger då lagen står i motsättning till vad det sunda förnuftet, till vad vår strävan att bevara omvärldens livsbetingelser för våra efterkommandes räkning entydigt säger är rätt, finns det bara en sida vi kan välja.