Liberal demagogi, del 1

Vi inleder vår serie med en beundransvärd liten text, ett av Dilsa Demirbag-Stens beklagligtvis många guldkorn. Inom ramen på drygt sex hundra tecken lyckas författaren använda förståndshandikappets laddning som ett pejorativt slagträ, fastslå att det är allas och envars principiella skyldighet att underkasta oss våra arbetsgivare, och göra klart att religiösa övertygelser och ideologiska uppfattningar alltid är resultatet av individens fria val. Vidare, vilket rimligvis bör stå i viss kontrast till liberalismens förnuftsvurmande, så undergräver Demirbag-Sten med en sällsynt filosofisk aningslöshet själva fundamentet för all rationell politisk diskurs över huvud taget.

Retoriken vi får möta i den här texten är plågsamt illa maskerad. Den innehåller få eller inga faktiska argument, utan tar övervägande formen av naiva påståenden om hur författaren anser att det i verkligheten ligger till, som alltså endast har stöd i hennes något tvivelaktiga auktoritet.

Inledningsvis får vi lära oss att lagen inte tvingar någon människa i det här landet att utöva något specfikt arbete, och att individen faktiskt alltid väljer sitt yrke utifrån de förutsättningar som givits henne. Denna marknadsliberalismens gamla grundpelare har sällan serverats på ett mindre tilltalande sätt, på det här viset halvsmält och idisslad. Nej, självfallet tvingar lagen inte uttryckligen in människor i specifika tjänsteställningar då Sverige inte längre har en feodalistisk samhällsstruktur. Vad det här beklämmande försöket att vilseleda läsaren vill få denne att förbise, är att det går utmärkt väl att utöva mindre direkta påtryckningar gentemot en befolkning för att framtvinga önskvärda beteendemönster. Det som idag tvingar oss in i särskilda tjänsteställningar är hot om fattigdom och socialt utanförskap, den hederskultur som förenar avsaknaden av lönearbete med skam och det ekonomiska system som i det närmaste omöjliggör alternativa försörjningsformer frikopplade från marknaden. Att hävda att individen fritt väljer sitt yrke i en situation där vi på dessa sätt fråntas andra alternativ än lönearbete, och därtill måste konkurrera om ett begränsad uppsättning arbetstillfällen vilkas antal högst artificiellt hålls nere för att via jämviktsarbetslöseten balansera inflationen och pressa lönerna, är uppenbarligen oförsvarligt.

Uppfattningen att individer faktiskt fritt väljer sina religiösa övertygelser är om möjligt ännu mer verklighetsfrämmande. Demirbag-Sten lyfter i relation till detta på ett sällsynt osmakligt sätt möjligheten av att religiositet kan likställas med ett förståndshandikapp, men betonar i ett motsägelsefullt försök att resonera att religiositeten primärt är självvald, och därför inte kan behandlas som en ofrivillig funktionsnedsättning oavsett ifall den i sjäva verket utgör en sådan.

Inom livsåskådningsforskningen är det klarlagt att en människas sociala miljö genererar det möjliga livsåskådningsinnehållet, och att detta när det väl stabiliserats inte är särskilt enkelt att förändra. Även om individens aktiva val spelar en viktig roll vid uppkomsten av vår syn på oss själva och vår omvärld, så står det oss inte fritt att vid ett ögonblicks infall helt enkelt byta ut den livsåskådning vi under många år byggt upp och förankrat i vår identitet. Detta till trots menar alltså Demirbag-Sten att religiösa övertygelser eller politiska uppfattningar inte får leda oss att ställa krav på arbetsköparen eller vår yrkesmässiga situation i stort, eftersom de här ståndpunkterna är självvalda, och då vi utan problem kan välja och vraka bland tillgängliga anställningar på arbetsmarknaden. Det här är förstås en fullständigt verklighetsfrånvänd beskrivning. Men även om så vore fallet, alltså även ifall vi i själva verket fritt kunde välja våra övertygelser, och tillgången på arbetstillfällen vore betydligt större än efterfrågan, varför skulle vi vara förpliktigade till lydnad gentemot arbetsköparen på bekostnad av vår önskan att leva i enlighet med våra principer och förändra vår omvärld i den riktning vi tror är den bästa? Nej, det finns förstås ingen rimlig anledning till en sådan prioritering, särskilt inte ifall man bekänner sig till liberala principer som de om folkinflytande och individens självbestämmanderätt.

Artikelns avslutning är den intressantaste delen av texten.  Med en oförblommerad motsägelsefullhet uttrycks här den fria viljans absoluta primat i förhållande till våra ideologiska, moraliska eller livsåskådningsmässiga positioner, samtidigt som den liberala och sekulära värdegrunden av någon outgrundlig anledning framhålls som normativ och given. Frågan om varför just den här positionen inte bör anses vara självvald på samma sätt som övriga berörs dessvärre inte. Förespråkare för den klassiska västerländska liberalismen hade på den här punkten replikerat att förnuftet leder oss att omfatta den, att människans kapacitet till rationellt tänkande är grunden för den sekulära liberalismens värdemässiga utgångspunkter. Demirbag-Sten har dock uteslutit möjligheten att argumentera på det här viset, eftersom hon vidhåller att alla livsåskådningar och ideologiska positioner i sista hand är resultatet av det fria valet – alltså att det inte finns någonting som tvingar oss att omfatta dem, varken förnuftet, traditionen eller deras praktiska funktion. Och om förnuftet inte längre är normativt, om vi med den absolut fria viljan kan komma i besittning av, eller välja att avfärda våra ståndpunkter, oavsett huruvida de är fullständigt logiskt självmotsägande eller ifall vi tvärtom omöjligt kunde föreställa oss att världen såg ut på något annat sätt, så finns det inte längre något rationellt samtal. Det synes alltså att Demirbag-Sten, utan att själv vara medveten om saken, förespråkar en radikal variant av relativismen, vilket förstås oundvikligen undergräver de ideologiska ståndpunkter hon med den här texten försöker göra normativa.

Texten landar i det mycket besynnerliga påståendet att individers principfasthet är någonting som hotar den liberala demokratin. Ifall människor vidhåller att de inte är beredda att kompromissa med sina värderingar och övertygelser, menar Demirbag-Sten underligt nog att de inte heller tar något ansvar för sina handlingar. Så ifall jag som kristen exempelvis menar att det på grund av mina religiösa övertygelser är omöjligt för mig att rösta för ett återinförande av dödsstraffet, har jag enligt Demirbag-Sten inte förstått att man i en demokrati bara kan hållas ansvarig för sina handlingar och ingenting annat. Detta verkar inte måttligt absurt. Den önskvärda situtationen i en liberal demokrati är alltså enligt Demirbag-Sten en där subjektet saknar förankring i sådan utsträckning att det infallsvis kan välja ställningstaganden som inte har någon som helst koppling till en världsbild, några moraliska värderingar eller principer, och där förnuftsargument inte har någon betydelse.

Tankarna far osökt till Huxleys Sköna nya värld.

Är Sverigedemokraterna nationalsocialister?

Ingen förnekar att Sverigedemokraterna har sina ideologiska rötter i den svenska nazismen, men det har till följd av partiets intensiva och mycket effektiva arbete att marknadsföra sig självt som rumsrent och ideologiskt oproblematiskt blivit betydligt mer kontroversiellt att faktiskt definiera dem som just nationalsocialister. Vi hör ofta uttalanden i stil med att SD inte är rasistiskt; att de uttryckligen tagit avstånd från sådana ideologier och att de bara ägnar sig åt en legitim "invandringskritik". Nej, det är inte så enkelt som att SD enbart är en rasistisk organisation. Ny demokrati med Karlsson och Wachtmeister i spetsen var ett populistiskt, rasistiskt parti. Sverigedemokraterna är betydligt värre än så - de är nazister i en modern och raffinerad tappning.

Författarnas bestämda uppfattning är alltså att SD inte bara i fråga om sitt politiska släktskap, utan även med hänseende till det moderna partiets ideologi måste betraktas som nationalsocialistiskt, och vi kommer i den här texten att förklara varför.

Partiets idéhistoria

Som bekant så har partiet sitt ursprung i den breda och uttryckligen fascistiska Nysvenska rörelsen som upprättades under 1930-talets början, och mer specifikt Sveriges nationalsocialistiska kampförbund som grundades 1956 (senare kallat Nordiska rikspartiet) och upplöstes 2009, ur vilket SD:s andra formella partiordförande tillsammans med en lång rad övriga ledargestalter och sympatisörer hämtades. SD:s grundare var samtidigt initiativtagare till den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt som upprättades 1979, och senare aktiva i det tillika rasistiska Sverigepartiet samt det något äldre Framstegspartiet.

Nysvenska rörelsens förgrundsgestalt Per Engdahl, en av Sveriges mest framstående fascistiska ideologer under mer än femtio år, spelade också en viktig roll när de moderna Sverigedemokraterna tog form i slutet på 1980-talet. Engdahl argumenterade i en artikel i Nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt för att den svenska fascismen borde angripa invandringen som fenomen, samt lägga åt sidan den misskrediterade rasbiologin och i stället använda sig av kulturellt orienterade resonemang. Engdahl menade alltså att man borde börja i kulturbegreppet för att konstruera en gemensam nationell identitet, vilket samtidigt medförde att man effektivt kunde cementera kategorin av det som tidigare kallats främmande raser och exkludera Den andre, utan att faktiskt behöva tillämpa den mycket impopulära, nakna rasbiologin. Detta är vad som idag brukar benämnas "kulturell rasism". Engdahls resonemang berättas uttryckligen ha legat till grund för initiativet att grunda BSS och senare Sverigedemokraterna, och speglas otvivelaktigt i de politiska strategier som dessa grupper senare tillämpar.

Men det här hör förstås historien till, och även om det går utmärkt att argumentera för att SD:s idéhistoriska rötter ofrånkomligen måste inverka på partiets ideologi och agenda i samtiden, så väger detta ofta inte så väldigt tungt. Dessa kopplingar bortförklaras generellt med att partiet har förändrats, och att det exempelvis är lika orimligt att lasta det moderna SD för dess grundares sympatier som det vore att misstänkiggöra Vänsterpartiet av våra dagar på grund av att det en gång i tiden ställde sig på Sovjets sida.

Frågan är alltså i vilken mån den ideologi och den politik som partiet idag uttryckligen tillskriver sig faktiskt kan betecknas som nationalsocialistisk.

Definitionen av nationalsocialism

Utan att gå in i detalj på nazismens idéhistoriska ursprung är det värt att nämna att den här tankeströmningen växer fram ur den nya, nationalistiska miljö som uppstod i Europa under början av 1800-talet. Nationalismen är alltså främst ett ideologiskt svar på den mer sammanlänkade ekonomiska infrastruktur som industrialismen medför och som ersätter den tidigare, decentraliserade modellen. Massomflyttningen av arbetare från landsbygden till städerna leder tillsammans med andra faktorer till att de traditionella sociala nätverken vilka tidigare existerade på lokal nivå börjar upplösas. De här nätverken ersätts så småningom av en kollektiv nationell identitet och föreställningar om en abstrakt folkgemenskap, vilket i syfte att skapa och vidmakthålla intern samhällelig stabilitet är någonting som statsmakterna aktivt försöker underblåsa.

Nationalismens utveckling är en komplex process som fortgår i västvärlden under hela 1800-talet och stora delar av 1900-talet. Den står förstås inte oemotsagd, och utmanas bland annat av den internationalistiskt orienterade socialismen eller kristna strömningar med en kosmopolitisk hållning, men kommer efter hand att få ett väldigt stort inflytande, och blir någonting i stil med den officiella ideologin i merparten av Europas stater.

I Tyskland förenas omkring sekelskiftet nationalismen med en darwinistiskt inspirerad variant av en naturromantiserande världssyn, och antar en reaktionär, något antimodern karaktär som ifrågasätter industrialiseringen och storstadssamhället och romantiserar hembygden och lokalsamhället, tillsammans med föreställningar om den germanska rasens evolutionära överlägsenhet. Efter Första världskriget radikaliseras de här tankegångarna ytterligare till följd av det tyska nederlaget och det problematiska Versaillesfördraget, och växer i popularitet bland den hårt ansatta tyska befolkningen. Den klassiska nationalsocialismen tar nu definitiv form i opposition gentemot den internationella socialismen och den liberala demokratin.

Ideologin

Men vilka huvuddrag har då den här nationalsocialistiska ideologin? Vi kan börja i själva begreppet. Den nationalistiska komponenten är mer eller mindre självklar vid det här laget; nazismen är i grund och botten en utveckling och en radikalisering av den nationalistiska folkgemenskapstanken. Nationalismen betonas särskilt starkt i det socialt desintegrerade och fattiga efterkrigstyskland och frammanar hoppet om återgången till en mytisk guldålder, där fred, välstånd och en stabil kulturell gemenskap rådde. Den socialistiska aspekten av nazismen har praktiskt taget ingenting med faktisk socialism att göra, utan handlar om att en kollektivism baserad på den nationella identiteten tillerkänns företräde framför den enskilda individen. 

”Socialism”, familjen och demokratisynen

I partiprogrammet från det tidiga 1930-talet stod uttryckligen att ”...partiet vilar på privategendomen som grund”. Det är alltså absolut inte fråga om att man vill upprätta ett gemensamt ägande av produktionsmedlen och skapa ett klasslöst samhälle, eller ens om att man vill genomdriva en särskilt långtgående fördelningspolitik, utan enbart om att nationsgemenskapen måste föregå det individuella. 

Nationalsocialismen förespråkade nämligen en uttrycklig klassamarbetspolitik som motiverades utifrån darwinistiska principer – man ville bygga ett meritokratiskt samhälle där klasshierarkierna baserades på de medfödda förmågor och egenskaper som det naturliga urvalet premierade. Tanken var att klasserna skulle utgöra en naturlig hierarki av olika människogrupper i samhället där alla hade sin bestämda funktion i nationsgemenskapen, sin bestämda roll att fylla. Samarbetet mellan klasserna skulle givet detta äga rum friktionsfritt ifall man bara kunde upprätthålla en stark nationell solidaritet, samtidigt som folket accepterade att vissa människor från födseln helt enkelt var mer fullkomliga än andra, och därigenom kunde finna sig i sin naturgivna position i samhällsordningen. I anslutning till detta ser vi också starka militaristiska tendenser – man betonar vikten av ett starkt nationellt försvar och betraktar det som en oumbärlig del av samhällskroppen, samt idealiserar militära institutioner med tanke på de hierarkiska strukturerna som antas bygga på meriter och kompetens.

Den klassiska nationalsocialismen förespråkade även ytligt sett liberalismens medborgerliga rättigheter, såsom likhet inför lagen och lika möjligheter i samhällslivet och på arbetsmarknaden, men begränsade dessa rättigheter till de män som ansågs höra till det germanska folket och kulturen. Hitler menade att själva kärnan i den socialism som nazisterna förespråkade låg just i skapandet av lika möjligheter för alla ”rasligt sunda” tyskar av manligt kön. Underförstått i detta var ett återupprättande av familjen som samhällets minsta enhet, där mannen naturligtvis fungerade som överhuvud, vilket indirekt ansågs utsträcka de fri- och rättigheter som tillkom mannen också till kvinnorna och barnen. Det nationalsocialistiska idealsamhället var alltså en uttryckligt patriarkal kultur där männen avsågs dominera de samhälleliga hierarkierna på samma sätt som inom familjen. Den här aspekten av ideologin motiverades utifrån en könsrollsfördelning som vilade på en biologistisk grund – män och kvinnor ansågs vara olika av naturen, och hade därför olika roller och plikter i den organiskt framställda samhällskroppen. Naturromantiserandet ledde också till en fokus på djur- och miljöskydd.

Man förespråkade utifrån dessa grundprinciper vad man ansåg vara en mer upplyst och naturnära form av demokrati, som byggde på att en elit som utvalts på sina meriter och sin kompetens skulle styra staten med hänsyn till medborgarnas önskemål, som skulle uttryckas i icke-bindande allmänna val.

Ytterligare en viktig aspekt av ideologin som måste understrykas är antagandet att den naturgivna, organiska folkgemenskapen på något sätt är utsatt för ett yttre hot, att rasblandning, invandring eller utomrasliga konspirationer hotar folkgemenskapens fortbestånd och självbestämmande.

Sammanfattning av ideologin

I korthet har alltså den klassiska nationalsocialistiska ideologin följande huvuddrag:

A. En genomgripande nationalistisk utgångspunkt

B. En organisk folkgemenskapstanke som bygger på naturgivna etniska och kulturella skillnader

C. En essentialiserande människosyn grundad i biologin, som grundfäster skillnaderna i B, och även implicerar bestämda könsroller och en patriarkal samhällsordning, samt inbördes naturgivna hierarkier (vissa har exempelvis medfödda talanger för att leda och bör tillåtas göra detta)

D. En idé om att folkgemenskapen föregår individen, inte tvärtom 

E. En uppfattning om att den organiska folkgemenskapen står under yttre hot, förkroppsligat i det man beskriver som etniskt främmande

F. En begränsad fördelningspolitik som skulle trygga folkets välstånd utan att hota det privata kapitalet, man säger sig stå mellan kapitalismen och kommunismen som ett tredje alternativ

G. En uttrycklig klassamarbetspolitik (följer också av C)

H. Ett förespråkande av demokrati och medborgerliga rättigheter, men med viktiga underförstådda begränsningar

I. En militarism, en romantisering av det militära som ett grundläggande samhällsideal och ett betonande av det nationella försvaret som en oumbärlig del av samhällsorganisationen

J. En naturromantisering som vill värna om landsbygden, samt betonar miljö- och djurskydd. 

Jämförelse med Sverigedemokraterna idag

De ovanstående punkterna beskriver på ett tillfredsställande sätt vad vi har kallat ”klassisk nationalsocialism”, alltså en generell sammanfattning av den nationalsocialistiska grundideologi som förespråkades av NSDAP och anslutna grupper före och under andra världskriget. Punkterna beskriver även den tidiga italienska fascismen (den ursprungliga fascistiska ideologin) någorlunda väl, med undantaget att Mussolinis fascism aldrig förespråkade någon variant av demokrati utan tydligt tog ställning för en auktoritär totalitarism, och även saknade den naturromantiserande karaktären som den tyska nazismen uppvisade. Uppfattningen att den egna, organiska folkgemenskapen var hotad av andra etniska grupper var heller inte lika framträdande. 

Det finns förstås också andra aspekter av ideologierna som vi inte har nämnt, särskilt vad gäller den samhällsekonomiska organisationen, där de klassiska formerna av fascismen och nazismen skiljer sig åt.

Våra punkter är däremot klart och tydligt tillämpliga på de moderna Sverigedemokraterna.

Vad gäller punkt A krävs knappast något förtydligande. Sverigedemokraterna är uttryckligen ett nationalistiskt parti, och den här utgångspunkten är någonting som färgar partiets ideologi och ställningstaganden på varje politiskt område.

Vad punkt B beskriver har upprepade gånger försvarats och förespråkats av Sverigedemokraterna. Samhället ska enligt Sverigedemokraterna vara uppbyggt omkring ”djupt rotade” gemenskaper som familjen och nationen, gemenskaper som historiskt sett har en naturgiven prägel, och bygger på blodsband, släktskap och geografisk närhet. Detta sistnämnda betonas inte i principprogrammet som i stället förklarar nationen i form av en kulturell gemenskap, men eftersom SD definierar kulturen som en konsekvens av nedärvda, mänskliga essenser så blir resultatet indirekt att biologin och den naturliga omgivningen är vad som ger upphov till kulturen:

”Det finns dock en också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög grad som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är ... [unika] för vissa grupper av människor ... Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Även om man medger att människor ”av annat ursprung” kan erbjudas möjlighet att tillhöra den svenska nationen, med förbehållet att assimilationen kan ta flera generationer, så betonar principprogrammet tydligt att ”Sverige är svenskarnas land”, en ursprunglig befolkning som bebott landet sedan förhistorisk tid. Det uttrycks även klart och tydligt i partiprogrammet att nationen betraktas som den ”mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”.

Punkt C följer till viss del av det som redan har nämnts, man pratar alltså uttryckligen om nedärvda mänskliga essenser och en gemensam mänsklig natur, men man är förvånansvärt nog även tydlig med att biologiska skillnader faktiskt avgör hur könsrollerna ser ut, samt att våra medfödda predispositioner ytterst är vad som avgör hur långt enskilda individer kan nå i samhället:

”[Det] finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män... I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.

Olika individer har olika medfödda begåvningar. ... oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt.”

Punkt D är också relativt okontroversiell, nationens intressen och den kollektiva folkgemenskapen måste föregå enskilda individers och gruppers särintressen ifall samhällets fortbestånd ska kunna säkras. Statens enda uppgift är enligt principprogrammet att bevara, administrera och skydda den organiska folkgemenskapen, och har ingen annan funktion än att utgöra ett verktyg för den nationella allmänviljan. De här formuleringarna har så tydliga paralleller till Nazitysklands förståelse av statens roll och funktion att det måste markeras särskilt – NSDAP menade att staten enbart utgjorde ett kärl för att bevara och skydda den germanska nationen, och var värdelös ifall den inte kunde tjäna detta enda syfte.

Även punkt E är svår att ifrågasätta som en beskrivning av Sverigedemokraternas position. Den ständiga diskussionen om massinvandringen, uppfattningen att islam utgör ett hot mot svenska värden eller att människor från ”kulturellt avlägsna samhällen” inte effektivt kan assimileras är övertydliga tecken på det här förhållningssättet.

Punkt F är klart och tydligt uttryckt i fråga om Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Man menar att skatteuttaget bör ligga på en sådan nivå att en grundläggande välfärd kan säkerställas, samtidigt som det inte får hämma näringslivets konkurrenskraft eller för den enskilda människan ”undanröja incitamenten för att vilja bidra till den ekonomiska tillväxten”. Man menar precis som det historiska NSDAP att ”partiets ambition är att kombinera de bästa elementen från de  traditionella höger- och vänsterideologierna”, och håller fram att partiets ideologi är en ”förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservativism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi”. Detta kan i många avseenden anses utgöra själva kärnan i den nationalsocialistiska positionen.

Klassamarbetsprincipen i punkt G genomsyrar de ideologiska dokumenten, och är relaterad till punkt F. Nationalismen är precis som inom den klassiska nationalsocialismen grundprincipen som syftar till att skapa band mellan samhällsklasserna och de politiska lägren. Man säger sig ha en vision om ett återupprättat folkhem, ”...där samhörigheten inte är baserad på klass- utan nationstillhörighet...” och avfärdar marxismens människo- och samhällssyn som naiv och verklighetsfrånvänd där klasskampen likställs med ett improduktivt hat. Implikationen är att det hierarkiska strukturerandet av mänskliga samhällen utifrån samhällsklasser är ofrånkomligt, vilket stämmer utmärkt väl överens med uppfattningen i punkt C, alltså att medfödda, essentiella predispositioner är vad som avgör vår plats i samhällsordningen.

Vad gäller punkt H så bekänner sig partiet gång efter annan till den klassiska liberala demokratins grundprinciper. Det faktum att dessa inte är förenliga med den essentialiserande och implicit hierarkiska samhälls- och människosyn som man även klart och tydligt omfattar, är någonting som av förklarliga skäl aldrig berörs. Det följer med nödvändighet att en demokrati som tar hänsyn till Sverigedemokraternas människo- och samhällsyn skulle vara av en begränsad karaktär i förhållande till en demokrati präglad av universalistiska och egalitära ideal. På samma sätt som Sverigedemokraterna gör idag, gav NSDAP till ytan sitt formella stöd till populära politiska ideal som vid maktövertagandet snabbt övergavs till förmån för de mer grundläggande aspekterna av den nationalsocialistiska ideologin.

Punkt I: militarismen är inte övertydligt betonad i den position som Sverigedemokraterna framställer, men finns med som en beståndsdel. Man framhåller att Sverige måste rusta upp och stärka sitt nationella försvar, och att värnplikten måste återinföras för att återintegrera de militära institutionerna i samhällsorganisationen, och inlemma dem som en del i folkgemenskapen.

Slutligen har vi den relativt obetydliga punkten J. Den naturromantiserande hållningen där landsbygden ska premieras är ett vanligt förekommande element i Sverigedemokraternas propaganda, särskilt vad gäller det visuella materialet, och partiet vill tydligt markera vikten av miljö- och djurskyddet.

Sammanfattningsvis framstår det med anmärkningsvärd tydlighet att det moderna Sverigedemokraterna ideologiskt sett uppvisar en mycket stor likhet med den klassiska nationalsocialismen. Av alla de punkter som berörts, vilka utgör en något begränsad, men rättvisande och uteslutande beskrivning av nationalsocialismens ideologi, kan Sverigedemokraterna inte sägas avvika nämnvärt i fråga om någon enda.

Slutsatsen vi måste dra är att Sverigedemokraterna i allt väsentligt är ett nationalsocialistiskt parti, om än i en modern och raffinerad bemärkelse, och att resultaten av deras förda politik ifall den fick inflytande, sannolikt skulle spegla de nazismens konsekvenser vi känner från historien.

Vi kan därför förvissa oss om att en röst lagd på Sverigedemokraterna i de kommande valen inte främst utgör en röst på ett främlingsfientligt, rasistiskt, ”socialkonservativt” eller ”invandringskritiskt” parti, utan i ordets rätta bemärkelse är en röst till stöd för den moderna nationalsocialismen.

Konspirationsteorierna och det sjukliga ifrågasättandet

Att från maktens håll inte bara kriminalisera dissidensen, utan att till och med fastslå att den är patologisk är en väl beprövad politisk strategi, med rötter långt ner i det förmodernas allra tidigaste diskussioner angående mental hälsa och det goda medborgarskapet.

Michel Foucaults avhandling som skrevs i Uppsala under slutet av 1950-talet, kortversionen av vilken bär titeln Madness and Civilization, kartlägger ingående den här tendensen från sina senmedeltida rötter i kyrkotukten fram till 1900-talets tillämpande av psykiatrin som verktyg för politisk repression. Det fanns gott om uppenbara exempel på det senare under efterkrigstiden, vilket gjorde att den här kartläggningen i någon mening slog an en sträng i samtidens allmänna medvetande.

Så när Foucaults ovannämnda verk tillsammans med bland annat den skotske psykiatern Ronald David Laings kritiska analyser av främst psykossjukdomar publicerades i början av 1960-talet, drog de mycket riktigt också igång en flera årtionden lång debatt som lade fokus på relationen mellan makt och definitionen av mental hälsa. Den här debatten var ganska tongivande inom sextiotalsradikalismen och den nya vänstervåg som i väst kulminerar med händelserna 1968, vilket alltså sannolikt underblåstes just på grund av att det under den här perioden fanns gott om tydliga exempel på hur psykiatrin fungerade som en förlängning av statens våldsmakt. Detta gällde förstås i öst såväl som i väst, och motparterna pekade förstås mer än gärna ut varandra som den värsta tänkbara sortens förövare, samtidigt som man framhöll de egna motsvarande programmen som sunda och uppbyggliga.

I Förenta staterna ser vi exempelvis hur man före inbördeskriget beskriver förrymda slavar som drapetomana, alltså som drabbade av en psykisk sjukdom som föranledde dem att förvånansvärt nog uppleva missnöje över sina levnadsförhållanden, vilket ifall tillståndet förvärrades kunde leda till att de på dessa irrationella grunder försökte fly. Den här delen av den rasbiologiska tillämpningen av medicinen som inriktar sig på mental hälsa levde kvar långt efter emancipationen och användes flitigt som ett repressionsverktyg gentemot delar av medborgarrättsrörelsen, något som ingående beskrivs av Jonathan Metzl i The Protest Psychosis: How Schizophrenia Became a Black Disease. I Sovjet ägde på liknande sätt en omfattande institutionalisering av politiska dissidenter rum, som givet samhällets slutenhet kunde tillämpas ännu mer godtyckligt och lättvindigt jämfört med Europa och Amerika, vilket också medförde att den kritik som förekom egentligen inte förmådde uppnå några reformer värda namnet.

Reformerna

Men hur mycket var dessa reformer som faktiskt genomfördes i väst faktiskt värda - vad åstadkom egentligen den debatt som inleddes under sextiotalets början? Lyckades den Nya vänsterns intellektuella underminera de fortsatta möjligheterna till den här typen av institutionella övergrepp, eller är det möjligt att verktyget som sådant helt enkelt bara förfinades - att det fortfarande tillämpas, men på sätt som är mindre uppenbart besvärande för makten?

Det är förstås självklart att situationen ur ett patientperspektiv på många sätt har förbättrats, att insynen i de mentalhälsovårdande institutionerna utökats avsevärt och att den enskilda människans väl och ve generellt hamnat i fokus på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Frågan är dock om institutionernas direkta och indirekta makteffekter fortfarande tillämpas på ett problematiskt sätt eller inte.

I det forna Sovjetunionen berättar kritiska röster, däribland Emmanuil Gushanskij, att den gamla bestraffande psykiatrins världsbild har blivit något av ett kulturellt allmängods som hela tiden får ny näring av politikernas och massmediernas okritiska användning av sjukdomstermer för att beskriva det ideologiskt onormala. I väst, företrädesvis Förenta staterna har exempelvis tillämpandet av den neuropsykiatriska diagnosen ODD (Oppositional Defiant Disorder eller på svenska trotssyndrom) väckt kritik, då diagnosen ansetts skapa ett sjukdomstillstånd av en normal, eller till och med sund tendens att ifrågasätta oberättigade auktoriteter.

Med foucauldianska termer kunde man beskriva dessa och många liknande kvardröjande fenomen som effekter av de diskurser (ung. det bestämda sätt att tala om och förstå (en viss del av) världen) som bland annat den gamla politiska psykopatologin upprättade, och som fortfarande återskapas av våra institutioner idag, fast på ett indirekt och nästan mekaniskt sätt snarare än som en del i en medvetet repressiv strategi.

Eftersom sådana makteffekter har tjänat till att bevara den rådande samhällsordningen, har diskurserna som ligger till grund för dem inte aktivt motarbetats, och därför kvarstannat.

Tillämpningen idag

Den politiskt naiva artikelserie angående konspirationsteorier som alldeles nyligen publicerades i Dagens Nyheter är ett bra exempel på vad Gushanskij berättar om, när man marknadsför begreppet "konspiracism" som markör för en världsbild man antydningsvis och genom association beskriver som psykotisk. Det mest uppenbart problematiska med inledningsartikeln, vilket med all sannolikhet inte är den intervjuade Fleischers avsikt, är att orsaksförklaringar till historiska fenomen och processer som tar i beaktande mänskliga val och intentionellt handlande blir misstänkliggjorda.

Resultatet, dit artikeln också pekar, är att det enbart blir tillåtet för oss att som orsaksförklaringar hänvisa till deterministiska processer eller slumpen. Ifall vi godtar den här uppenbart problematiska beskrivningen av verkligheten existerar alltså inte längre individer eller grupper som historiska subjekt - allting reduceras till resultatet av samspelet mellan mekaniska processer, och den så kallade "slumpen".

Utan att bestrida den här beskrivningen rent filosofiskt, vilket utan några större svårigheter låter sig göras, vill jag bara betona att det här synsättet nödvändigtvis legitimerar den befintliga samhälleliga maktordningen, samtidigt som det friskriver alla aktörer från skuld och ansvar, enskilda såväl som grupper. För avlägsnar vi mänskliga val och avsiktligt handlande ur våra orsaksförklaringar, existerar inte längre det avsiktliga förtrycket, den medvetna exploateringen eller det klandervärda hatet - allting reduceras till ofrånkomliga konsekvenser av slumpen eller de deterministiska processerna, och ingen kan längre avkrävas ansvar för vad de faktiskt gjort sig skyldiga till.

Vidare så är beskrivningen av konspirationsteorierna tydligt politiskt viktad - oliktänkande i förhållande till den rådande ordningen utmålas med hjälp av de mest irrationella exemplen på konspirationsresonemang, medan diskussionen helt och hållet utelämnar sådana välkända exempel där bristfälliga konspirationsförklaringar tvärtom använts för att bekräfta och försvara samhällsordningens legitimitet, som exempelvis under McCarthy-erans kommunistskräck eller i fråga om den världsomfattande moralpaniken angående satanistiska ritualövergrepp som påstods äga rum under 1980-talet. Implikationen blir alltså att den rådande ordningens verklighetsbeskrivning är heltigenom förnuftig och vilar på en gedigen evidentiell basis, medan alla avvikelser därifrån har en irrationell karaktär.

Sammantaget tenderar DN:s artikelserie tydligt i riktning mot det psykopatologiserande av oliktänkande som tidigare i vår historia varit normen, med den obehagliga implikationen att vi som kultur har bevarat många av de tendenser som gav upphov till det förra århundradets omfattande institutionella övergrepp, helt uppenbart oförenligt med allting som ens avlägset liknar ett öppet samhälle.