Ingen förnekar att Sverigedemokraterna har
sina ideologiska rötter i den svenska nazismen, men det har till följd av
partiets intensiva och mycket effektiva arbete att marknadsföra sig självt som
rumsrent och ideologiskt oproblematiskt blivit betydligt mer kontroversiellt
att faktiskt definiera dem som just nationalsocialister. Vi hör ofta uttalanden
i stil med att SD inte är rasistiskt; att de uttryckligen tagit avstånd från
sådana ideologier och att de bara ägnar sig åt en legitim
"invandringskritik". Nej, det är inte så enkelt som att SD enbart är
en rasistisk organisation. Ny demokrati med Karlsson och Wachtmeister i spetsen
var ett populistiskt, rasistiskt parti. Sverigedemokraterna är betydligt värre
än så - de är nazister i en modern och raffinerad tappning.
Författarnas bestämda uppfattning är alltså
att SD inte bara i fråga om sitt politiska släktskap, utan även med hänseende
till det moderna partiets ideologi måste betraktas som nationalsocialistiskt,
och vi kommer i den här texten att förklara varför.
Partiets
idéhistoria
Som bekant så har partiet sitt ursprung i den
breda och uttryckligen fascistiska Nysvenska rörelsen som upprättades under
1930-talets början, och mer specifikt Sveriges nationalsocialistiska kampförbund som grundades 1956 (senare kallat Nordiska rikspartiet) och
upplöstes 2009, ur vilket SD:s andra formella partiordförande tillsammans med
en lång rad övriga ledargestalter och sympatisörer hämtades. SD:s grundare var
samtidigt initiativtagare till den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt som upprättades 1979, och senare aktiva i det tillika
rasistiska Sverigepartiet samt det något äldre Framstegspartiet.
Nysvenska rörelsens förgrundsgestalt Per Engdahl, en av Sveriges mest framstående fascistiska ideologer under mer än
femtio år, spelade också en viktig roll när de moderna Sverigedemokraterna tog
form i slutet på 1980-talet. Engdahl argumenterade i en artikel i Nysvenska
rörelsens tidskrift Vägen framåt för att den svenska fascismen borde angripa
invandringen som fenomen, samt lägga åt sidan den misskrediterade rasbiologin
och i stället använda sig av kulturellt orienterade resonemang. Engdahl menade
alltså att man borde börja i kulturbegreppet för att konstruera en gemensam
nationell identitet, vilket samtidigt medförde att man effektivt kunde
cementera kategorin av det som tidigare kallats främmande raser och exkludera
Den andre, utan att faktiskt behöva tillämpa den mycket impopulära, nakna
rasbiologin. Detta är vad som idag brukar benämnas "kulturell
rasism". Engdahls resonemang berättas uttryckligen ha legat till grund för
initiativet att grunda BSS och senare Sverigedemokraterna, och speglas
otvivelaktigt i de politiska strategier som dessa grupper senare tillämpar.
Men det här hör förstås historien till, och
även om det går utmärkt att argumentera för att SD:s idéhistoriska rötter
ofrånkomligen måste inverka på partiets ideologi och agenda i samtiden, så
väger detta ofta inte så väldigt tungt. Dessa kopplingar bortförklaras
generellt med att partiet har förändrats, och att det exempelvis är lika
orimligt att lasta det moderna SD för dess grundares sympatier som det vore att
misstänkiggöra Vänsterpartiet av våra dagar på grund av att det en gång i tiden
ställde sig på Sovjets sida.
Frågan är alltså i vilken mån den ideologi och
den politik som partiet idag uttryckligen tillskriver sig faktiskt kan
betecknas som nationalsocialistisk.
Definitionen
av nationalsocialism
Utan att gå in i detalj på nazismens
idéhistoriska ursprung är det värt att nämna att den här tankeströmningen växer
fram ur den nya, nationalistiska miljö som uppstod i Europa under början av
1800-talet. Nationalismen är alltså främst ett ideologiskt svar på den mer
sammanlänkade ekonomiska infrastruktur som industrialismen medför och som ersätter
den tidigare, decentraliserade modellen. Massomflyttningen av arbetare från
landsbygden till städerna leder tillsammans med andra faktorer till att de
traditionella sociala nätverken vilka tidigare existerade på lokal nivå börjar
upplösas. De här nätverken ersätts så småningom av en kollektiv nationell
identitet och föreställningar om en abstrakt folkgemenskap, vilket i syfte att
skapa och vidmakthålla intern samhällelig stabilitet är någonting som
statsmakterna aktivt försöker underblåsa.
Nationalismens utveckling är en komplex
process som fortgår i västvärlden under hela 1800-talet och stora delar av
1900-talet. Den står förstås inte oemotsagd, och utmanas bland annat av den
internationalistiskt orienterade socialismen eller kristna strömningar med en kosmopolitisk
hållning, men kommer efter hand att få ett väldigt stort inflytande, och blir
någonting i stil med den officiella ideologin i merparten av Europas stater.
I Tyskland förenas omkring sekelskiftet
nationalismen med en darwinistiskt inspirerad variant av en naturromantiserande världssyn, och antar en reaktionär, något antimodern karaktär som ifrågasätter
industrialiseringen och storstadssamhället och romantiserar hembygden och
lokalsamhället, tillsammans med föreställningar om den germanska rasens
evolutionära överlägsenhet. Efter Första världskriget radikaliseras de här
tankegångarna ytterligare till följd av det tyska nederlaget och det
problematiska Versaillesfördraget, och växer i popularitet bland den hårt
ansatta tyska befolkningen. Den klassiska nationalsocialismen tar nu definitiv
form i opposition gentemot den internationella socialismen och den liberala
demokratin.
Ideologin
Men vilka huvuddrag har då den här
nationalsocialistiska ideologin? Vi kan börja i själva begreppet. Den
nationalistiska komponenten är mer eller mindre självklar vid det här laget;
nazismen är i grund och botten en utveckling och en radikalisering av den
nationalistiska folkgemenskapstanken. Nationalismen betonas särskilt starkt i
det socialt desintegrerade och fattiga efterkrigstyskland och frammanar hoppet
om återgången till en mytisk guldålder, där fred, välstånd och en stabil
kulturell gemenskap rådde. Den socialistiska aspekten av nazismen har praktiskt
taget ingenting med faktisk socialism att göra, utan handlar om att en
kollektivism baserad på den nationella identiteten tillerkänns företräde
framför den enskilda individen.
”Socialism”,
familjen och demokratisynen
I partiprogrammet från det tidiga 1930-talet
stod uttryckligen att ”...partiet vilar på privategendomen som grund”. Det är
alltså absolut inte fråga om att man vill upprätta ett gemensamt ägande av
produktionsmedlen och skapa ett klasslöst samhälle, eller ens om att man vill
genomdriva en särskilt långtgående fördelningspolitik, utan enbart om att
nationsgemenskapen måste föregå det individuella.
Nationalsocialismen förespråkade nämligen en
uttrycklig klassamarbetspolitik som motiverades utifrån darwinistiska principer
– man ville bygga ett meritokratiskt samhälle där klasshierarkierna baserades
på de medfödda förmågor och egenskaper som det naturliga urvalet premierade.
Tanken var att klasserna skulle utgöra en naturlig hierarki av olika
människogrupper i samhället där alla hade sin bestämda funktion i
nationsgemenskapen, sin bestämda roll att fylla. Samarbetet mellan klasserna
skulle givet detta äga rum friktionsfritt ifall man bara kunde upprätthålla en
stark nationell solidaritet, samtidigt som folket accepterade att vissa
människor från födseln helt enkelt var mer fullkomliga än andra, och därigenom kunde
finna sig i sin naturgivna position i samhällsordningen. I anslutning till
detta ser vi också starka militaristiska tendenser – man betonar vikten av ett starkt
nationellt försvar och betraktar det som en oumbärlig del av samhällskroppen,
samt idealiserar militära institutioner med tanke på de hierarkiska strukturerna
som antas bygga på meriter och kompetens.
Den klassiska nationalsocialismen förespråkade
även ytligt sett liberalismens medborgerliga rättigheter, såsom likhet inför
lagen och lika möjligheter i samhällslivet och på arbetsmarknaden, men
begränsade dessa rättigheter till de män som ansågs höra till det germanska
folket och kulturen. Hitler menade att själva kärnan i den socialism som nazisterna
förespråkade låg just i skapandet av lika möjligheter för alla ”rasligt sunda”
tyskar av manligt kön. Underförstått i detta var ett återupprättande av
familjen som samhällets minsta enhet, där mannen naturligtvis fungerade som
överhuvud, vilket indirekt ansågs utsträcka de fri- och rättigheter som tillkom
mannen också till kvinnorna och barnen. Det nationalsocialistiska
idealsamhället var alltså en uttryckligt patriarkal kultur där männen avsågs
dominera de samhälleliga hierarkierna på samma sätt som inom familjen. Den här
aspekten av ideologin motiverades utifrån en könsrollsfördelning som vilade på
en biologistisk grund – män och kvinnor ansågs vara olika av naturen, och hade
därför olika roller och plikter i den organiskt framställda samhällskroppen.
Naturromantiserandet ledde också till en fokus på djur- och miljöskydd.
Man förespråkade utifrån dessa grundprinciper
vad man ansåg vara en mer upplyst och naturnära form av demokrati, som byggde
på att en elit som utvalts på sina meriter och sin kompetens skulle styra
staten med hänsyn till medborgarnas önskemål, som skulle uttryckas i
icke-bindande allmänna val.
Ytterligare en viktig aspekt av ideologin som
måste understrykas är antagandet att den naturgivna, organiska folkgemenskapen
på något sätt är utsatt för ett yttre hot, att rasblandning, invandring eller
utomrasliga konspirationer hotar folkgemenskapens fortbestånd och
självbestämmande.
Sammanfattning
av ideologin
I korthet har alltså den klassiska
nationalsocialistiska ideologin följande huvuddrag:
A. En genomgripande
nationalistisk utgångspunkt
B. En
organisk folkgemenskapstanke som bygger på naturgivna etniska och kulturella
skillnader
C. En
essentialiserande människosyn grundad i biologin, som grundfäster skillnaderna
i B, och även implicerar bestämda könsroller och en patriarkal samhällsordning,
samt inbördes naturgivna hierarkier (vissa har exempelvis medfödda talanger för
att leda och bör tillåtas göra detta)
D. En
idé om att folkgemenskapen föregår individen, inte tvärtom
E. En
uppfattning om att den organiska folkgemenskapen står under yttre hot,
förkroppsligat i det man beskriver som etniskt främmande
F. En
begränsad fördelningspolitik som skulle trygga folkets välstånd utan att hota
det privata kapitalet, man säger sig stå mellan kapitalismen och kommunismen
som ett tredje alternativ
G. En
uttrycklig klassamarbetspolitik (följer också av C)
H. Ett
förespråkande av demokrati och medborgerliga rättigheter, men med viktiga
underförstådda begränsningar
I. En
militarism, en romantisering av det militära som ett grundläggande
samhällsideal och ett betonande av det nationella försvaret som en oumbärlig
del av samhällsorganisationen
J. En
naturromantisering som vill värna om landsbygden, samt betonar miljö- och
djurskydd.
Jämförelse
med Sverigedemokraterna idag
De ovanstående punkterna beskriver på ett
tillfredsställande sätt vad vi har kallat ”klassisk nationalsocialism”, alltså
en generell sammanfattning av den nationalsocialistiska grundideologi som
förespråkades av NSDAP och anslutna grupper före och under andra världskriget.
Punkterna beskriver även den tidiga italienska fascismen (den ursprungliga
fascistiska ideologin) någorlunda väl, med undantaget att Mussolinis fascism
aldrig förespråkade någon variant av demokrati utan tydligt tog ställning för
en auktoritär totalitarism, och även saknade den naturromantiserande karaktären
som den tyska nazismen uppvisade. Uppfattningen att den egna, organiska
folkgemenskapen var hotad av andra etniska grupper var heller inte lika
framträdande.
Det finns förstås också andra aspekter av ideologierna som vi
inte har nämnt, särskilt vad gäller den samhällsekonomiska organisationen, där
de klassiska formerna av fascismen och nazismen skiljer sig åt.
Våra punkter är däremot klart och tydligt
tillämpliga på de moderna Sverigedemokraterna.
Vad gäller punkt A krävs knappast något
förtydligande. Sverigedemokraterna är uttryckligen ett nationalistiskt parti,
och den här utgångspunkten är någonting som färgar partiets ideologi och
ställningstaganden på varje politiskt område.
Vad punkt B beskriver har upprepade gånger
försvarats och förespråkats av Sverigedemokraterna. Samhället ska enligt
Sverigedemokraterna vara uppbyggt omkring ”djupt rotade” gemenskaper som
familjen och nationen, gemenskaper som historiskt sett har en naturgiven
prägel, och bygger på blodsband, släktskap och geografisk närhet. Detta sistnämnda
betonas inte i principprogrammet som i stället förklarar nationen i form av en
kulturell gemenskap, men eftersom SD definierar kulturen som en konsekvens av
nedärvda, mänskliga essenser så blir resultatet indirekt att biologin och den
naturliga omgivningen är vad som ger upphov till kulturen:
”Det
finns dock en också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan
undertrycka i hur hög grad som helst utan att det får konsekvenser. Delar av
denna essens är ... [unika] för vissa grupper av människor ... Av detta drar vi
slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga,
kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen,
tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”
Även om man medger att människor ”av annat
ursprung” kan erbjudas möjlighet att tillhöra den svenska nationen, med
förbehållet att assimilationen kan ta flera generationer, så betonar
principprogrammet tydligt att ”Sverige är svenskarnas land”, en ursprunglig
befolkning som bebott landet sedan förhistorisk tid. Det uttrycks även klart
och tydligt i partiprogrammet att nationen betraktas som den ”mest naturliga
mänskliga gemenskapen efter familjen”.
Punkt C följer till viss del av det som redan
har nämnts, man pratar alltså uttryckligen om nedärvda mänskliga essenser och
en gemensam mänsklig natur, men man är förvånansvärt nog även tydlig med att
biologiska skillnader faktiskt avgör hur könsrollerna ser ut, samt att våra
medfödda predispositioner ytterst är vad som avgör hur långt enskilda individer
kan nå i samhället:
”[Det]
finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män... I ett
samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa
skillnader med största sannolikhet leda till olikheter i preferenser, beteende
och livsval.
Olika
individer har olika medfödda begåvningar. ... oavsett vilka stödfunktioner
samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt.”
Punkt D är också relativt okontroversiell,
nationens intressen och den kollektiva folkgemenskapen måste föregå enskilda
individers och gruppers särintressen ifall samhällets fortbestånd ska kunna
säkras. Statens enda uppgift är enligt principprogrammet att bevara,
administrera och skydda den organiska folkgemenskapen, och har ingen annan
funktion än att utgöra ett verktyg för den nationella allmänviljan. De här
formuleringarna har så tydliga paralleller till Nazitysklands förståelse av
statens roll och funktion att det måste markeras särskilt – NSDAP menade att
staten enbart utgjorde ett kärl för att bevara och skydda den germanska
nationen, och var värdelös ifall den inte kunde tjäna detta enda syfte.
Även punkt E är svår att ifrågasätta som en
beskrivning av Sverigedemokraternas position. Den ständiga diskussionen om
massinvandringen, uppfattningen att islam utgör ett hot mot svenska värden
eller att människor från ”kulturellt avlägsna samhällen” inte effektivt kan
assimileras är övertydliga tecken på det här förhållningssättet.
Punkt F är klart och tydligt uttryckt i fråga
om Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Man menar att skatteuttaget bör
ligga på en sådan nivå att en grundläggande välfärd kan säkerställas, samtidigt
som det inte får hämma näringslivets konkurrenskraft eller för den enskilda
människan ”undanröja incitamenten för att vilja bidra till den ekonomiska
tillväxten”. Man menar precis som det historiska NSDAP att ”partiets ambition
är att kombinera de bästa elementen från de
traditionella höger- och vänsterideologierna”, och håller fram att partiets
ideologi är en ”förening av två tankeelement, sekelskiftets
nationalkonservativism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi”. Detta
kan i många avseenden anses utgöra själva kärnan i den nationalsocialistiska positionen.
Klassamarbetsprincipen i punkt G genomsyrar de
ideologiska dokumenten, och är relaterad till punkt F. Nationalismen är precis
som inom den klassiska nationalsocialismen grundprincipen som syftar till att
skapa band mellan samhällsklasserna och de politiska lägren. Man säger sig ha
en vision om ett återupprättat folkhem, ”...där samhörigheten inte är baserad
på klass- utan nationstillhörighet...” och avfärdar marxismens människo- och
samhällssyn som naiv och verklighetsfrånvänd där klasskampen likställs med ett
improduktivt hat. Implikationen är att det hierarkiska strukturerandet av
mänskliga samhällen utifrån samhällsklasser är ofrånkomligt, vilket stämmer
utmärkt väl överens med uppfattningen i punkt C, alltså att medfödda,
essentiella predispositioner är vad som avgör vår plats i samhällsordningen.
Vad gäller punkt H så bekänner sig partiet
gång efter annan till den klassiska liberala demokratins grundprinciper. Det
faktum att dessa inte är förenliga med den essentialiserande och implicit
hierarkiska samhälls- och människosyn som man även klart och tydligt omfattar,
är någonting som av förklarliga skäl aldrig berörs. Det följer med nödvändighet
att en demokrati som tar hänsyn till Sverigedemokraternas människo- och
samhällsyn skulle vara av en begränsad karaktär i förhållande till en demokrati
präglad av universalistiska och egalitära ideal. På samma sätt som
Sverigedemokraterna gör idag, gav NSDAP till ytan sitt formella stöd till
populära politiska ideal som vid maktövertagandet snabbt övergavs till förmån
för de mer grundläggande aspekterna av den nationalsocialistiska ideologin.
Punkt I: militarismen är inte övertydligt
betonad i den position som Sverigedemokraterna framställer, men finns med som
en beståndsdel. Man framhåller att Sverige måste rusta upp och stärka sitt
nationella försvar, och att värnplikten måste återinföras för att återintegrera
de militära institutionerna i samhällsorganisationen, och inlemma dem som en
del i folkgemenskapen.
Slutligen har vi den relativt obetydliga punkten
J. Den naturromantiserande hållningen där landsbygden ska premieras är ett
vanligt förekommande element i Sverigedemokraternas propaganda, särskilt vad
gäller det visuella materialet, och partiet vill tydligt markera vikten av
miljö- och djurskyddet.
Sammanfattningsvis framstår det med
anmärkningsvärd tydlighet att det moderna Sverigedemokraterna ideologiskt sett
uppvisar en mycket stor likhet med den klassiska nationalsocialismen. Av alla
de punkter som berörts, vilka utgör en något begränsad, men rättvisande och
uteslutande beskrivning av nationalsocialismens ideologi, kan Sverigedemokraterna
inte sägas avvika nämnvärt i fråga om någon enda.
Slutsatsen vi måste dra är att
Sverigedemokraterna i allt väsentligt är ett nationalsocialistiskt parti, om än
i en modern och raffinerad bemärkelse, och att resultaten av deras förda
politik ifall den fick inflytande, sannolikt skulle spegla de nazismens
konsekvenser vi känner från historien.
Vi kan därför förvissa oss om att en röst lagd
på Sverigedemokraterna i de kommande valen inte främst utgör en röst på ett
främlingsfientligt, rasistiskt, ”socialkonservativt” eller
”invandringskritiskt” parti, utan i ordets rätta bemärkelse är en röst till
stöd för den moderna nationalsocialismen.