Att från maktens håll inte bara kriminalisera dissidensen, utan att till och med fastslå att den är patologisk är en väl beprövad politisk strategi, med rötter långt ner i det förmodernas allra tidigaste diskussioner angående mental hälsa och det goda medborgarskapet.
Michel Foucaults avhandling som skrevs i Uppsala under slutet av 1950-talet, kortversionen av vilken bär titeln Madness and Civilization, kartlägger ingående den här tendensen från sina senmedeltida rötter i kyrkotukten fram till 1900-talets tillämpande av psykiatrin som verktyg för politisk repression. Det fanns gott om uppenbara exempel på det senare under efterkrigstiden, vilket gjorde att den här kartläggningen i någon mening slog an en sträng i samtidens allmänna medvetande.
Så när Foucaults ovannämnda verk tillsammans med bland annat den skotske psykiatern Ronald David Laings kritiska analyser av främst psykossjukdomar publicerades i början av 1960-talet, drog de mycket riktigt också igång en flera årtionden lång debatt som lade fokus på relationen mellan makt och definitionen av mental hälsa. Den här debatten var ganska tongivande inom sextiotalsradikalismen och den nya vänstervåg som i väst kulminerar med händelserna 1968, vilket alltså sannolikt underblåstes just på grund av att det under den här perioden fanns gott om tydliga exempel på hur psykiatrin fungerade som en förlängning av statens våldsmakt. Detta gällde förstås i öst såväl som i väst, och motparterna pekade förstås mer än gärna ut varandra som den värsta tänkbara sortens förövare, samtidigt som man framhöll de egna motsvarande programmen som sunda och uppbyggliga.
I Förenta staterna ser vi exempelvis hur man före inbördeskriget beskriver förrymda slavar som drapetomana, alltså som drabbade av en psykisk sjukdom som föranledde dem att förvånansvärt nog uppleva missnöje över sina levnadsförhållanden, vilket ifall tillståndet förvärrades kunde leda till att de på dessa irrationella grunder försökte fly. Den här delen av den rasbiologiska tillämpningen av medicinen som inriktar sig på mental hälsa levde kvar långt efter emancipationen och användes flitigt som ett repressionsverktyg gentemot delar av medborgarrättsrörelsen, något som ingående beskrivs av Jonathan Metzl i The Protest Psychosis: How Schizophrenia Became a Black Disease. I Sovjet ägde på liknande sätt en omfattande institutionalisering av politiska dissidenter rum, som givet samhällets slutenhet kunde tillämpas ännu mer godtyckligt och lättvindigt jämfört med Europa och Amerika, vilket också medförde att den kritik som förekom egentligen inte förmådde uppnå några reformer värda namnet.
Reformerna
Men hur mycket var dessa reformer som faktiskt genomfördes i väst faktiskt värda - vad åstadkom egentligen den debatt som inleddes under sextiotalets början? Lyckades den Nya vänsterns intellektuella underminera de fortsatta möjligheterna till den här typen av institutionella övergrepp, eller är det möjligt att verktyget som sådant helt enkelt bara förfinades - att det fortfarande tillämpas, men på sätt som är mindre uppenbart besvärande för makten?
Det är förstås självklart att situationen ur ett patientperspektiv på många sätt har förbättrats, att insynen i de mentalhälsovårdande institutionerna utökats avsevärt och att den enskilda människans väl och ve generellt hamnat i fokus på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Frågan är dock om institutionernas direkta och indirekta makteffekter fortfarande tillämpas på ett problematiskt sätt eller inte.
I det forna Sovjetunionen berättar kritiska röster, däribland Emmanuil Gushanskij, att den gamla bestraffande psykiatrins världsbild har blivit något av ett kulturellt allmängods som hela tiden får ny näring av politikernas och massmediernas okritiska användning av sjukdomstermer för att beskriva det ideologiskt onormala. I väst, företrädesvis Förenta staterna har exempelvis tillämpandet av den neuropsykiatriska diagnosen ODD (Oppositional Defiant Disorder eller på svenska trotssyndrom) väckt kritik, då diagnosen ansetts skapa ett sjukdomstillstånd av en normal, eller till och med sund tendens att ifrågasätta oberättigade auktoriteter.
Med foucauldianska termer kunde man beskriva dessa och många liknande kvardröjande fenomen som effekter av de diskurser (ung. det bestämda sätt att tala om och förstå (en viss del av) världen) som bland annat den gamla politiska psykopatologin upprättade, och som fortfarande återskapas av våra institutioner idag, fast på ett indirekt och nästan mekaniskt sätt snarare än som en del i en medvetet repressiv strategi.
Eftersom sådana makteffekter har tjänat till att bevara den rådande samhällsordningen, har diskurserna som ligger till grund för dem inte aktivt motarbetats, och därför kvarstannat.
Tillämpningen idag
Den politiskt naiva artikelserie angående konspirationsteorier som alldeles nyligen publicerades i Dagens Nyheter är ett bra exempel på vad Gushanskij berättar om, när man marknadsför begreppet "konspiracism" som markör för en världsbild man antydningsvis och genom association beskriver som psykotisk. Det mest uppenbart problematiska med inledningsartikeln, vilket med all sannolikhet inte är den intervjuade Fleischers avsikt, är att orsaksförklaringar till historiska fenomen och processer som tar i beaktande mänskliga val och intentionellt handlande blir misstänkliggjorda.
Resultatet, dit artikeln också pekar, är att det enbart blir tillåtet för oss att som orsaksförklaringar hänvisa till deterministiska processer eller slumpen. Ifall vi godtar den här uppenbart problematiska beskrivningen av verkligheten existerar alltså inte längre individer eller grupper som historiska subjekt - allting reduceras till resultatet av samspelet mellan mekaniska processer, och den så kallade "slumpen".
Utan att bestrida den här beskrivningen rent filosofiskt, vilket utan några större svårigheter låter sig göras, vill jag bara betona att det här synsättet nödvändigtvis legitimerar den befintliga samhälleliga maktordningen, samtidigt som det friskriver alla aktörer från skuld och ansvar, enskilda såväl som grupper. För avlägsnar vi mänskliga val och avsiktligt handlande ur våra orsaksförklaringar, existerar inte längre det avsiktliga förtrycket, den medvetna exploateringen eller det klandervärda hatet - allting reduceras till ofrånkomliga konsekvenser av slumpen eller de deterministiska processerna, och ingen kan längre avkrävas ansvar för vad de faktiskt gjort sig skyldiga till.
Vidare så är beskrivningen av konspirationsteorierna tydligt politiskt viktad - oliktänkande i förhållande till den rådande ordningen utmålas med hjälp av de mest irrationella exemplen på konspirationsresonemang, medan diskussionen helt och hållet utelämnar sådana välkända exempel där bristfälliga konspirationsförklaringar tvärtom använts för att bekräfta och försvara samhällsordningens legitimitet, som exempelvis under McCarthy-erans kommunistskräck eller i fråga om den världsomfattande moralpaniken angående satanistiska ritualövergrepp som påstods äga rum under 1980-talet. Implikationen blir alltså att den rådande ordningens verklighetsbeskrivning är heltigenom förnuftig och vilar på en gedigen evidentiell basis, medan alla avvikelser därifrån har en irrationell karaktär.
Sammantaget tenderar DN:s artikelserie tydligt i riktning mot det psykopatologiserande av oliktänkande som tidigare i vår historia varit normen, med den obehagliga implikationen att vi som kultur har bevarat många av de tendenser som gav upphov till det förra århundradets omfattande institutionella övergrepp, helt uppenbart oförenligt med allting som ens avlägset liknar ett öppet samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar