Liberal demagogi, del 1

Vi inleder vår serie med en beundransvärd liten text, ett av Dilsa Demirbag-Stens beklagligtvis många guldkorn. Inom ramen på drygt sex hundra tecken lyckas författaren använda förståndshandikappets laddning som ett pejorativt slagträ, fastslå att det är allas och envars principiella skyldighet att underkasta oss våra arbetsgivare, och göra klart att religiösa övertygelser och ideologiska uppfattningar alltid är resultatet av individens fria val. Vidare, vilket rimligvis bör stå i viss kontrast till liberalismens förnuftsvurmande, så undergräver Demirbag-Sten med en sällsynt filosofisk aningslöshet själva fundamentet för all rationell politisk diskurs över huvud taget.

Retoriken vi får möta i den här texten är plågsamt illa maskerad. Den innehåller få eller inga faktiska argument, utan tar övervägande formen av naiva påståenden om hur författaren anser att det i verkligheten ligger till, som alltså endast har stöd i hennes något tvivelaktiga auktoritet.

Inledningsvis får vi lära oss att lagen inte tvingar någon människa i det här landet att utöva något specfikt arbete, och att individen faktiskt alltid väljer sitt yrke utifrån de förutsättningar som givits henne. Denna marknadsliberalismens gamla grundpelare har sällan serverats på ett mindre tilltalande sätt, på det här viset halvsmält och idisslad. Nej, självfallet tvingar lagen inte uttryckligen in människor i specifika tjänsteställningar då Sverige inte längre har en feodalistisk samhällsstruktur. Vad det här beklämmande försöket att vilseleda läsaren vill få denne att förbise, är att det går utmärkt väl att utöva mindre direkta påtryckningar gentemot en befolkning för att framtvinga önskvärda beteendemönster. Det som idag tvingar oss in i särskilda tjänsteställningar är hot om fattigdom och socialt utanförskap, den hederskultur som förenar avsaknaden av lönearbete med skam och det ekonomiska system som i det närmaste omöjliggör alternativa försörjningsformer frikopplade från marknaden. Att hävda att individen fritt väljer sitt yrke i en situation där vi på dessa sätt fråntas andra alternativ än lönearbete, och därtill måste konkurrera om ett begränsad uppsättning arbetstillfällen vilkas antal högst artificiellt hålls nere för att via jämviktsarbetslöseten balansera inflationen och pressa lönerna, är uppenbarligen oförsvarligt.

Uppfattningen att individer faktiskt fritt väljer sina religiösa övertygelser är om möjligt ännu mer verklighetsfrämmande. Demirbag-Sten lyfter i relation till detta på ett sällsynt osmakligt sätt möjligheten av att religiositet kan likställas med ett förståndshandikapp, men betonar i ett motsägelsefullt försök att resonera att religiositeten primärt är självvald, och därför inte kan behandlas som en ofrivillig funktionsnedsättning oavsett ifall den i sjäva verket utgör en sådan.

Inom livsåskådningsforskningen är det klarlagt att en människas sociala miljö genererar det möjliga livsåskådningsinnehållet, och att detta när det väl stabiliserats inte är särskilt enkelt att förändra. Även om individens aktiva val spelar en viktig roll vid uppkomsten av vår syn på oss själva och vår omvärld, så står det oss inte fritt att vid ett ögonblicks infall helt enkelt byta ut den livsåskådning vi under många år byggt upp och förankrat i vår identitet. Detta till trots menar alltså Demirbag-Sten att religiösa övertygelser eller politiska uppfattningar inte får leda oss att ställa krav på arbetsköparen eller vår yrkesmässiga situation i stort, eftersom de här ståndpunkterna är självvalda, och då vi utan problem kan välja och vraka bland tillgängliga anställningar på arbetsmarknaden. Det här är förstås en fullständigt verklighetsfrånvänd beskrivning. Men även om så vore fallet, alltså även ifall vi i själva verket fritt kunde välja våra övertygelser, och tillgången på arbetstillfällen vore betydligt större än efterfrågan, varför skulle vi vara förpliktigade till lydnad gentemot arbetsköparen på bekostnad av vår önskan att leva i enlighet med våra principer och förändra vår omvärld i den riktning vi tror är den bästa? Nej, det finns förstås ingen rimlig anledning till en sådan prioritering, särskilt inte ifall man bekänner sig till liberala principer som de om folkinflytande och individens självbestämmanderätt.

Artikelns avslutning är den intressantaste delen av texten.  Med en oförblommerad motsägelsefullhet uttrycks här den fria viljans absoluta primat i förhållande till våra ideologiska, moraliska eller livsåskådningsmässiga positioner, samtidigt som den liberala och sekulära värdegrunden av någon outgrundlig anledning framhålls som normativ och given. Frågan om varför just den här positionen inte bör anses vara självvald på samma sätt som övriga berörs dessvärre inte. Förespråkare för den klassiska västerländska liberalismen hade på den här punkten replikerat att förnuftet leder oss att omfatta den, att människans kapacitet till rationellt tänkande är grunden för den sekulära liberalismens värdemässiga utgångspunkter. Demirbag-Sten har dock uteslutit möjligheten att argumentera på det här viset, eftersom hon vidhåller att alla livsåskådningar och ideologiska positioner i sista hand är resultatet av det fria valet – alltså att det inte finns någonting som tvingar oss att omfatta dem, varken förnuftet, traditionen eller deras praktiska funktion. Och om förnuftet inte längre är normativt, om vi med den absolut fria viljan kan komma i besittning av, eller välja att avfärda våra ståndpunkter, oavsett huruvida de är fullständigt logiskt självmotsägande eller ifall vi tvärtom omöjligt kunde föreställa oss att världen såg ut på något annat sätt, så finns det inte längre något rationellt samtal. Det synes alltså att Demirbag-Sten, utan att själv vara medveten om saken, förespråkar en radikal variant av relativismen, vilket förstås oundvikligen undergräver de ideologiska ståndpunkter hon med den här texten försöker göra normativa.

Texten landar i det mycket besynnerliga påståendet att individers principfasthet är någonting som hotar den liberala demokratin. Ifall människor vidhåller att de inte är beredda att kompromissa med sina värderingar och övertygelser, menar Demirbag-Sten underligt nog att de inte heller tar något ansvar för sina handlingar. Så ifall jag som kristen exempelvis menar att det på grund av mina religiösa övertygelser är omöjligt för mig att rösta för ett återinförande av dödsstraffet, har jag enligt Demirbag-Sten inte förstått att man i en demokrati bara kan hållas ansvarig för sina handlingar och ingenting annat. Detta verkar inte måttligt absurt. Den önskvärda situtationen i en liberal demokrati är alltså enligt Demirbag-Sten en där subjektet saknar förankring i sådan utsträckning att det infallsvis kan välja ställningstaganden som inte har någon som helst koppling till en världsbild, några moraliska värderingar eller principer, och där förnuftsargument inte har någon betydelse.

Tankarna far osökt till Huxleys Sköna nya värld.