Ett Europas 11:e september?

En fråga som flitigt kommit att ställas av den massmediala statsapparatens funktionärer är huruvida händelserna i Paris för tre veckor sedan borde betraktas som en europeisk motsvarighet till 11:e september. 

Den här parallellen, och vad som avses med den i det rådande klimatet av chauvinistisk indignation och solidaritet med de västerländska imperialistiska projekten, är särskilt betecknande för den propagandaoperation vi i stunden utsätts för. Implikationen är alltså inte, ifall någon nu skulle inbillat sig detta, att mana Europas medborgare till eftertanke och försiktighet givet hur WTC-attackerna och statsmaktens påföljande manipulativa lögner kom att legitimera illegala invasioner, oräkneliga krigsförbrytelser och förspillandet av miljontals människoliv, för att inte tala om de permanenta inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter som fört flertalet västerländska stater en bra bit längs vägen mot totalitarism. Poängen är tvärtom snarast att säga någonting i stil med att Europa nu inte längre kan blunda för terrorspöket och gör bäst i att rätta sig in i ledet i det förmenta väpnade försvar av den västerländska civilisationen där det angloamerikanska imperiet hittills stått så gott som ensamt. En del analytiker och uttolkare manar förstås för syns skull till en viss återhållsamhet givet omfattningen av den etablerade kritiken gentemot ”kriget mot terrorismen” och dess juridiska, politiska och humanitära konsekvenser, men det dominerande temat i narrativen är detta till trots klart och tydligt en civilisationens och upplysningens kamp mot det ack så obegripliga barbariet. En idog uppmaning åt ett etniskt och kulturellt uniformt Europa att skrida till försvar för progressivitet, demokrati, sekularism och medborgerliga friheter, vilket av någon anledning antas vara oproblematiskt förenligt med ett sanktionerande av den koloniala exploatering och repression som i sista hand är orsaken till de terrorstämplade gerillagruppernas militära motåtgärder.

I ledande liberala medier hävdas till och med det anmärkningsvärda att en kontextualisering och analys av terrordåden utifrån deras materiella grunder och konkreta politiska orsaker utgör en bortförklaring och ett frikännande av de skyldiga. Samtidigt vidhåller man glatt att dåden mer eller mindre ägt rum i ett vakuum, som ett oprovocerat resultat av en bakåtsträvande och ”barbarisk” kulturform. För att förtydliga: det skulle alltså vara en bortförklaring att söka kontextualisera attackerna i relation till Frankrikes koloniala historia i Mellanöstern och dess inblandning i det ”krig mot terrorismen” som slagit sönder och utplundrat de samhällen där dessa gerillarörelser uppstått, men det anses fullt rimligt att avfärda den militanta reaktionen som en totalt irrationell och obegriplig konsekvens av den andres barbari, och därigenom fullkomligt skyla över dess rötter som en respons på huvudsakligen det angloamerikanska imperiets våldsamma kolonialism.

Svaret på journalisternas fråga är självklart. Allting som kan stärka den moderna bolagsstatens makt, förse den med nödvändigt kapital och resurser, samt skydda den från interna dissidenter och externa hot kommer att utnyttjas till fullo. På samma sätt som 11:e september-attackerna utnyttjades för att stärka opinionsstödet för den rådande ordningen, utöka möjligheterna till våldsam intern repression och massövervakning av de egna medborgarna i syftet att undertrycka alla former av subversiva tendenser, kommer den förra fredagens attentat i Paris att användas som en del i systemets självbevarande propaganda. Den maniska nyhetsbevakningen av de sensationella dåden, den thrilleraktigt regisserade upplösningen och efterföljden kommer tillsammans med de nyttiga idioternas ”analyser” i samklang med de senaste femton årens inarbetade islamofoba propaganda användas för att åter igen väcka skräcken för den orientaliske andre, vilket i sin tur tjänar till att motivera expansionen av den repressions- och övervakningapparatur som ur elitens perspektiv tycks mer och mer nödvändig för att underminera den tilltagande dissidensen i den rådande ekonomiska tillbakagångens gryende förtroendekris. 

Den rasism, fruktan och chauvinism med vilken man intensivprogrammerat oss med sedan tidiga 00-talet, exempelvis genom populära och framgångsrika tv-serier som 24 eller den helt utan ironi betitlade Homeland, kommer att fylla sin avsedda funktion när split ska sås mellan arbetarklassens och prekariatets medlemmar för att avvärja framväxten av autonoma politiska ansatser på gräsrotsnivå. Den kommer att utnyttjas för att begränsa den omfattande migrationen som nu antagit sådana proportioner att den inte längre till fullo möjliggör en effektiv och oproblematisk exploiatering av en marginaliserad, invandrad underklass. Den kommer att användas för att skapa ytterligare opinionsstöd inför en eventuell väpnad insats i Syrien så att den pipeline som Assad hårdnackat motsatt sig till sist kan läggas, den som vi och oljebolagen så väl behöver för att bryta Europas oklädsamma beroende av rysk olja och gas.

Mediernas benägenhet att lojalt förmedla den rådande narrativen är slående. Samtidigt som en hetsjakt här i Sverige bedrivits på en ung irakisk man som oskyldigt misstänkt för förberedelse till terrorverksamhet fullkomligen hängts ut över alla riksmedias största plattformar, har åtal väckts mot en förövare som för drygt tre veckor sedan av allt att döma planerade att utföra ett terrorattentat riktat mot ett asylboende i Vänersborg. Detta har dock nästan fullständigt passerat under den massmediala radarn, och har inte, tillsammans med årets stora antal faktiskt genomförda mordbränder föranlett något utslag på terrorskalan, någon militarisering av polisväsendet eller utfästelser om orwellska övervakningsansatser.

Hela detta skådespel som under de sista två veckorna gjort sig påmint närmast dygnet runt, är ett utmärkt exempel på hur det senmoderna industrisamhällets mångfacetterade, komplexa och till sin utbredning totalitära propagandasystem fungerar.

I själva grunden till det hela hittar vi förstås det basala klassintresset hos de styrande och inflytelserika grupper som eftersträvar att bevara de rådande egendomsförhållandena, såväl som de i detta syfte upprättade hierarkiska och auktoritära ideologiska system som är lika gamla som civilisationen. Den här klassdynamiken, tillsammans med samhällets underliggande auktoritära tendenser, ger på olika sätt form och skärpa åt de mest allmänna och grundläggande narrativa elementen i propagandasystemet. Dessa narrativa element, som också kan betecknas som myter givet den teologiska innebörden av begreppet, består av olika system av berättelser och symboler som i stor utsträckning har funktionen av att bevara den samhälleliga maktordningen. De har i de flesta fall en ganska diskret, allmän och på ett sätt svag  karaktär, men blir mycket inflytelserika eftersom de är så allmängiltiga och fungerar som generella referenspunkter i människors världsåskådning. 

Ett bra exempel på ett sådant narrativt element är de föreställningar, idéer och associationer som omgärdar begreppet demokrati såsom förkroppsligat i den svenska staten, med hjälp av vars ideologiska apparatur diffusa föreställningar om rättvisa, frihet, jämlikhet och det goda samhällets deltagardemokrati tidigt lärs in för att generera en lojalitet och identifikation med den rådande ordningen. Vi får lära oss att staten består av oss själva, i ironisk paritet med Ludvig XIV:s bekanta yttande; att samhället är vårt, och till sin ordning speglar den realiserade folkviljan, allt i syfte att fostra oss in i en upplevd intressegemenskap med den samhälleliga maktordningen och minimera potentiell dissidens. Alla varma känslor och positiva associationer som ”demokrati” och närliggande begrepp ger upphov till kan, tillsammans med det diffusa värderande idéinnehåll vi som allmänhet lärt in (”man får rösta och är fri att bestämma över sitt eget liv”) kan betraktas som delar i en av propagandasystemets grundkomponenter.

Andra sådana narrativa element med liknande funktion har i varierande utsträckning utgjorts av exempelvis nationalismen i sina olika former; av kulturens  könsrollsskapande berättelser (eller den chauvinistiskt formulerade myten om uppnådd jämlikhet mellan könen och vårt samhälles egalitära överlägsenhet); av sagan om vår öppenhjärtlighet, medmänsklighet och beredvillighet att hjälpa de förtryckta; av idén om det vetenskapliga framåtskridandet mot utopiska horisonter; modernitetens föreställningar om den heteronormativa kärnfamiljen eller förstås den mångfacetterade och för eliten utomordentligt användbara rasismen. Här återfinns den samtida demoniseringen av muslimen, den orientaliske andre, som med sina djupa rötter i västerländskt imperiebyggande ännu en gång dammats av för att begripliggöra, försvara och förklara ”vår” överhets behjärtansvärda strävan att befria Mellanösterns folk från sina liv, sina marknader och sina råvaror. 

Så gott som all effektiv propaganda knyter an till och aktualiserar ett eller flera av detta slags grundberättelser. Det arketypiska exemplet i våra dagar är TV-reklamen, som oavsett vad det är för produkt man avser sälja alltid relaterar till ett eller annat mytologiskt kärnvärde. Konsumtionen av den ena eller den andra varan får som bekant representera friheten, skönheten eller det mänskliga framåtskridandet. Till och med någonting så banalt som rakningsprodukter förvandlas under en halv minuts föreställning till thaumaturgiska mirakelverktyg för att frammana den maskulina essensen i förening med den högteknologiska utopins frälsning. 

Nyhetsprodukterna i den västerländska medieapparaten marknadsförs enligt precis samma logik. I syfte att maximera exponeringen, antalet klick eller sålda lösnummer kanaliseras de relevanta berättelserna på ett så effektivt sätt som möjligt, eftersom allt annat vore olönsamt. Nyhetsinslag, artiklar och potentiella löpsedelskandidater filtreras därför ytterst med tanke på vilken uppmärksamhet de kan tänkas generera, (vilket företrädesvis beror av i vilken utsträckning de kan aktualisera kulturens narrativa element), och i vilken mån de beskriver de för stunden rådande perspektiven inom det tätt sammanlänkade och maktmässigt koncentrerade mediesystemet i stort. Att avvika från dessa perspektiv i alltför stor utsträckning är riskabelt och potentiellt kostsamt, och görs så gott som aldrig. Till ytan bjuder exempelvis våra dagstidningar på en synbar mångfald av perspektiv, men den generella tendensen till stöd för de styrande berättelserna är över tid så gott som alltid överväldigande (e.g. går det i DN en NATO-kritisk artikel på tjugo positiva inslag, men mångfaldskriteriet betraktas ändå som uppfyllt). 

Det är på grund av den här propagandaapparaten som namnet på den uthängde irakiern för all tid hädanefter kommer att associeras med den terrorverksamhet han misstänktes för, trots att han visat sig vara helt oskyldig, samtidigt som den anonyme förövare som beväpnade sig och åkte ut till ett asylboende för att döda flyktingar nu åtalas för försök till misshandel. På grund av det här systemets effekter ringde flera tusen människor till SÄPO:s tipstelefon för att de inbillade sig att de sett den utpekade terrormisstänkte, eller för att de var oroliga och undrade ifall de kunde besöka idrottsevenemang eller konserter eller ens nyttja kollektivtrafiken.

Det är i ljuset av allt detta närmast löjeväckande att jämföra parisattackerna med de numera mytologiska händelserna den 11:e september 2001, som snabbt därefter kom att spela rollen av världshistoriens mest omfattande psykologiska krigföringsoperation. Vad som dock är givet, är att dåden i Paris kommer att fylla en motsvarande funktion i miniatyr inom ramarna för det massmediala PR-systemets skådespel. De kommer att användas för att förmå en oroad allmänhet att i överhetens intresse ställa sig bakom en utökad repression av civilbefolkningen, en fortsatt militarisering av polisväsendet, en växande orwellsk övervakningsapparat och ett undergrävande av arbetarklassens förmåga till självorganisering. 

I närtiden ser vi mycket riktigt också tydligt hur Parisdåden fungerar som en utmärkt förevändning för Europas etablerade politiska klass att tillämpa exakt de repressiva metoder för att stävja flyktingströmmarna som extremhögern hela tiden förespråkat, dock utan att riskera någon egentlig kritik eller förlorat inflytande.

Fruktan för invandraren kan nu nämligen framställas som rationell, demokratisk och humanitär.