Är Sverigedemokraterna nationalsocialister?

Ingen förnekar att Sverigedemokraterna har sina ideologiska rötter i den svenska nazismen, men det har till följd av partiets intensiva och mycket effektiva arbete att marknadsföra sig självt som rumsrent och ideologiskt oproblematiskt blivit betydligt mer kontroversiellt att faktiskt definiera dem som just nationalsocialister. Vi hör ofta uttalanden i stil med att SD inte är rasistiskt; att de uttryckligen tagit avstånd från sådana ideologier och att de bara ägnar sig åt en legitim "invandringskritik". Nej, det är inte så enkelt som att SD enbart är en rasistisk organisation. Ny demokrati med Karlsson och Wachtmeister i spetsen var ett populistiskt, rasistiskt parti. Sverigedemokraterna är betydligt värre än så - de är nazister i en modern och raffinerad tappning.

Författarnas bestämda uppfattning är alltså att SD inte bara i fråga om sitt politiska släktskap, utan även med hänseende till det moderna partiets ideologi måste betraktas som nationalsocialistiskt, och vi kommer i den här texten att förklara varför.

Partiets idéhistoria

Som bekant så har partiet sitt ursprung i den breda och uttryckligen fascistiska Nysvenska rörelsen som upprättades under 1930-talets början, och mer specifikt Sveriges nationalsocialistiska kampförbund som grundades 1956 (senare kallat Nordiska rikspartiet) och upplöstes 2009, ur vilket SD:s andra formella partiordförande tillsammans med en lång rad övriga ledargestalter och sympatisörer hämtades. SD:s grundare var samtidigt initiativtagare till den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt som upprättades 1979, och senare aktiva i det tillika rasistiska Sverigepartiet samt det något äldre Framstegspartiet.

Nysvenska rörelsens förgrundsgestalt Per Engdahl, en av Sveriges mest framstående fascistiska ideologer under mer än femtio år, spelade också en viktig roll när de moderna Sverigedemokraterna tog form i slutet på 1980-talet. Engdahl argumenterade i en artikel i Nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt för att den svenska fascismen borde angripa invandringen som fenomen, samt lägga åt sidan den misskrediterade rasbiologin och i stället använda sig av kulturellt orienterade resonemang. Engdahl menade alltså att man borde börja i kulturbegreppet för att konstruera en gemensam nationell identitet, vilket samtidigt medförde att man effektivt kunde cementera kategorin av det som tidigare kallats främmande raser och exkludera Den andre, utan att faktiskt behöva tillämpa den mycket impopulära, nakna rasbiologin. Detta är vad som idag brukar benämnas "kulturell rasism". Engdahls resonemang berättas uttryckligen ha legat till grund för initiativet att grunda BSS och senare Sverigedemokraterna, och speglas otvivelaktigt i de politiska strategier som dessa grupper senare tillämpar.

Men det här hör förstås historien till, och även om det går utmärkt att argumentera för att SD:s idéhistoriska rötter ofrånkomligen måste inverka på partiets ideologi och agenda i samtiden, så väger detta ofta inte så väldigt tungt. Dessa kopplingar bortförklaras generellt med att partiet har förändrats, och att det exempelvis är lika orimligt att lasta det moderna SD för dess grundares sympatier som det vore att misstänkiggöra Vänsterpartiet av våra dagar på grund av att det en gång i tiden ställde sig på Sovjets sida.

Frågan är alltså i vilken mån den ideologi och den politik som partiet idag uttryckligen tillskriver sig faktiskt kan betecknas som nationalsocialistisk.

Definitionen av nationalsocialism

Utan att gå in i detalj på nazismens idéhistoriska ursprung är det värt att nämna att den här tankeströmningen växer fram ur den nya, nationalistiska miljö som uppstod i Europa under början av 1800-talet. Nationalismen är alltså främst ett ideologiskt svar på den mer sammanlänkade ekonomiska infrastruktur som industrialismen medför och som ersätter den tidigare, decentraliserade modellen. Massomflyttningen av arbetare från landsbygden till städerna leder tillsammans med andra faktorer till att de traditionella sociala nätverken vilka tidigare existerade på lokal nivå börjar upplösas. De här nätverken ersätts så småningom av en kollektiv nationell identitet och föreställningar om en abstrakt folkgemenskap, vilket i syfte att skapa och vidmakthålla intern samhällelig stabilitet är någonting som statsmakterna aktivt försöker underblåsa.

Nationalismens utveckling är en komplex process som fortgår i västvärlden under hela 1800-talet och stora delar av 1900-talet. Den står förstås inte oemotsagd, och utmanas bland annat av den internationalistiskt orienterade socialismen eller kristna strömningar med en kosmopolitisk hållning, men kommer efter hand att få ett väldigt stort inflytande, och blir någonting i stil med den officiella ideologin i merparten av Europas stater.

I Tyskland förenas omkring sekelskiftet nationalismen med en darwinistiskt inspirerad variant av en naturromantiserande världssyn, och antar en reaktionär, något antimodern karaktär som ifrågasätter industrialiseringen och storstadssamhället och romantiserar hembygden och lokalsamhället, tillsammans med föreställningar om den germanska rasens evolutionära överlägsenhet. Efter Första världskriget radikaliseras de här tankegångarna ytterligare till följd av det tyska nederlaget och det problematiska Versaillesfördraget, och växer i popularitet bland den hårt ansatta tyska befolkningen. Den klassiska nationalsocialismen tar nu definitiv form i opposition gentemot den internationella socialismen och den liberala demokratin.

Ideologin

Men vilka huvuddrag har då den här nationalsocialistiska ideologin? Vi kan börja i själva begreppet. Den nationalistiska komponenten är mer eller mindre självklar vid det här laget; nazismen är i grund och botten en utveckling och en radikalisering av den nationalistiska folkgemenskapstanken. Nationalismen betonas särskilt starkt i det socialt desintegrerade och fattiga efterkrigstyskland och frammanar hoppet om återgången till en mytisk guldålder, där fred, välstånd och en stabil kulturell gemenskap rådde. Den socialistiska aspekten av nazismen har praktiskt taget ingenting med faktisk socialism att göra, utan handlar om att en kollektivism baserad på den nationella identiteten tillerkänns företräde framför den enskilda individen. 

”Socialism”, familjen och demokratisynen

I partiprogrammet från det tidiga 1930-talet stod uttryckligen att ”...partiet vilar på privategendomen som grund”. Det är alltså absolut inte fråga om att man vill upprätta ett gemensamt ägande av produktionsmedlen och skapa ett klasslöst samhälle, eller ens om att man vill genomdriva en särskilt långtgående fördelningspolitik, utan enbart om att nationsgemenskapen måste föregå det individuella. 

Nationalsocialismen förespråkade nämligen en uttrycklig klassamarbetspolitik som motiverades utifrån darwinistiska principer – man ville bygga ett meritokratiskt samhälle där klasshierarkierna baserades på de medfödda förmågor och egenskaper som det naturliga urvalet premierade. Tanken var att klasserna skulle utgöra en naturlig hierarki av olika människogrupper i samhället där alla hade sin bestämda funktion i nationsgemenskapen, sin bestämda roll att fylla. Samarbetet mellan klasserna skulle givet detta äga rum friktionsfritt ifall man bara kunde upprätthålla en stark nationell solidaritet, samtidigt som folket accepterade att vissa människor från födseln helt enkelt var mer fullkomliga än andra, och därigenom kunde finna sig i sin naturgivna position i samhällsordningen. I anslutning till detta ser vi också starka militaristiska tendenser – man betonar vikten av ett starkt nationellt försvar och betraktar det som en oumbärlig del av samhällskroppen, samt idealiserar militära institutioner med tanke på de hierarkiska strukturerna som antas bygga på meriter och kompetens.

Den klassiska nationalsocialismen förespråkade även ytligt sett liberalismens medborgerliga rättigheter, såsom likhet inför lagen och lika möjligheter i samhällslivet och på arbetsmarknaden, men begränsade dessa rättigheter till de män som ansågs höra till det germanska folket och kulturen. Hitler menade att själva kärnan i den socialism som nazisterna förespråkade låg just i skapandet av lika möjligheter för alla ”rasligt sunda” tyskar av manligt kön. Underförstått i detta var ett återupprättande av familjen som samhällets minsta enhet, där mannen naturligtvis fungerade som överhuvud, vilket indirekt ansågs utsträcka de fri- och rättigheter som tillkom mannen också till kvinnorna och barnen. Det nationalsocialistiska idealsamhället var alltså en uttryckligt patriarkal kultur där männen avsågs dominera de samhälleliga hierarkierna på samma sätt som inom familjen. Den här aspekten av ideologin motiverades utifrån en könsrollsfördelning som vilade på en biologistisk grund – män och kvinnor ansågs vara olika av naturen, och hade därför olika roller och plikter i den organiskt framställda samhällskroppen. Naturromantiserandet ledde också till en fokus på djur- och miljöskydd.

Man förespråkade utifrån dessa grundprinciper vad man ansåg vara en mer upplyst och naturnära form av demokrati, som byggde på att en elit som utvalts på sina meriter och sin kompetens skulle styra staten med hänsyn till medborgarnas önskemål, som skulle uttryckas i icke-bindande allmänna val.

Ytterligare en viktig aspekt av ideologin som måste understrykas är antagandet att den naturgivna, organiska folkgemenskapen på något sätt är utsatt för ett yttre hot, att rasblandning, invandring eller utomrasliga konspirationer hotar folkgemenskapens fortbestånd och självbestämmande.

Sammanfattning av ideologin

I korthet har alltså den klassiska nationalsocialistiska ideologin följande huvuddrag:

A. En genomgripande nationalistisk utgångspunkt

B. En organisk folkgemenskapstanke som bygger på naturgivna etniska och kulturella skillnader

C. En essentialiserande människosyn grundad i biologin, som grundfäster skillnaderna i B, och även implicerar bestämda könsroller och en patriarkal samhällsordning, samt inbördes naturgivna hierarkier (vissa har exempelvis medfödda talanger för att leda och bör tillåtas göra detta)

D. En idé om att folkgemenskapen föregår individen, inte tvärtom 

E. En uppfattning om att den organiska folkgemenskapen står under yttre hot, förkroppsligat i det man beskriver som etniskt främmande

F. En begränsad fördelningspolitik som skulle trygga folkets välstånd utan att hota det privata kapitalet, man säger sig stå mellan kapitalismen och kommunismen som ett tredje alternativ

G. En uttrycklig klassamarbetspolitik (följer också av C)

H. Ett förespråkande av demokrati och medborgerliga rättigheter, men med viktiga underförstådda begränsningar

I. En militarism, en romantisering av det militära som ett grundläggande samhällsideal och ett betonande av det nationella försvaret som en oumbärlig del av samhällsorganisationen

J. En naturromantisering som vill värna om landsbygden, samt betonar miljö- och djurskydd. 

Jämförelse med Sverigedemokraterna idag

De ovanstående punkterna beskriver på ett tillfredsställande sätt vad vi har kallat ”klassisk nationalsocialism”, alltså en generell sammanfattning av den nationalsocialistiska grundideologi som förespråkades av NSDAP och anslutna grupper före och under andra världskriget. Punkterna beskriver även den tidiga italienska fascismen (den ursprungliga fascistiska ideologin) någorlunda väl, med undantaget att Mussolinis fascism aldrig förespråkade någon variant av demokrati utan tydligt tog ställning för en auktoritär totalitarism, och även saknade den naturromantiserande karaktären som den tyska nazismen uppvisade. Uppfattningen att den egna, organiska folkgemenskapen var hotad av andra etniska grupper var heller inte lika framträdande. 

Det finns förstås också andra aspekter av ideologierna som vi inte har nämnt, särskilt vad gäller den samhällsekonomiska organisationen, där de klassiska formerna av fascismen och nazismen skiljer sig åt.

Våra punkter är däremot klart och tydligt tillämpliga på de moderna Sverigedemokraterna.

Vad gäller punkt A krävs knappast något förtydligande. Sverigedemokraterna är uttryckligen ett nationalistiskt parti, och den här utgångspunkten är någonting som färgar partiets ideologi och ställningstaganden på varje politiskt område.

Vad punkt B beskriver har upprepade gånger försvarats och förespråkats av Sverigedemokraterna. Samhället ska enligt Sverigedemokraterna vara uppbyggt omkring ”djupt rotade” gemenskaper som familjen och nationen, gemenskaper som historiskt sett har en naturgiven prägel, och bygger på blodsband, släktskap och geografisk närhet. Detta sistnämnda betonas inte i principprogrammet som i stället förklarar nationen i form av en kulturell gemenskap, men eftersom SD definierar kulturen som en konsekvens av nedärvda, mänskliga essenser så blir resultatet indirekt att biologin och den naturliga omgivningen är vad som ger upphov till kulturen:

”Det finns dock en också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög grad som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är ... [unika] för vissa grupper av människor ... Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Även om man medger att människor ”av annat ursprung” kan erbjudas möjlighet att tillhöra den svenska nationen, med förbehållet att assimilationen kan ta flera generationer, så betonar principprogrammet tydligt att ”Sverige är svenskarnas land”, en ursprunglig befolkning som bebott landet sedan förhistorisk tid. Det uttrycks även klart och tydligt i partiprogrammet att nationen betraktas som den ”mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”.

Punkt C följer till viss del av det som redan har nämnts, man pratar alltså uttryckligen om nedärvda mänskliga essenser och en gemensam mänsklig natur, men man är förvånansvärt nog även tydlig med att biologiska skillnader faktiskt avgör hur könsrollerna ser ut, samt att våra medfödda predispositioner ytterst är vad som avgör hur långt enskilda individer kan nå i samhället:

”[Det] finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män... I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.

Olika individer har olika medfödda begåvningar. ... oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt.”

Punkt D är också relativt okontroversiell, nationens intressen och den kollektiva folkgemenskapen måste föregå enskilda individers och gruppers särintressen ifall samhällets fortbestånd ska kunna säkras. Statens enda uppgift är enligt principprogrammet att bevara, administrera och skydda den organiska folkgemenskapen, och har ingen annan funktion än att utgöra ett verktyg för den nationella allmänviljan. De här formuleringarna har så tydliga paralleller till Nazitysklands förståelse av statens roll och funktion att det måste markeras särskilt – NSDAP menade att staten enbart utgjorde ett kärl för att bevara och skydda den germanska nationen, och var värdelös ifall den inte kunde tjäna detta enda syfte.

Även punkt E är svår att ifrågasätta som en beskrivning av Sverigedemokraternas position. Den ständiga diskussionen om massinvandringen, uppfattningen att islam utgör ett hot mot svenska värden eller att människor från ”kulturellt avlägsna samhällen” inte effektivt kan assimileras är övertydliga tecken på det här förhållningssättet.

Punkt F är klart och tydligt uttryckt i fråga om Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Man menar att skatteuttaget bör ligga på en sådan nivå att en grundläggande välfärd kan säkerställas, samtidigt som det inte får hämma näringslivets konkurrenskraft eller för den enskilda människan ”undanröja incitamenten för att vilja bidra till den ekonomiska tillväxten”. Man menar precis som det historiska NSDAP att ”partiets ambition är att kombinera de bästa elementen från de  traditionella höger- och vänsterideologierna”, och håller fram att partiets ideologi är en ”förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservativism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi”. Detta kan i många avseenden anses utgöra själva kärnan i den nationalsocialistiska positionen.

Klassamarbetsprincipen i punkt G genomsyrar de ideologiska dokumenten, och är relaterad till punkt F. Nationalismen är precis som inom den klassiska nationalsocialismen grundprincipen som syftar till att skapa band mellan samhällsklasserna och de politiska lägren. Man säger sig ha en vision om ett återupprättat folkhem, ”...där samhörigheten inte är baserad på klass- utan nationstillhörighet...” och avfärdar marxismens människo- och samhällssyn som naiv och verklighetsfrånvänd där klasskampen likställs med ett improduktivt hat. Implikationen är att det hierarkiska strukturerandet av mänskliga samhällen utifrån samhällsklasser är ofrånkomligt, vilket stämmer utmärkt väl överens med uppfattningen i punkt C, alltså att medfödda, essentiella predispositioner är vad som avgör vår plats i samhällsordningen.

Vad gäller punkt H så bekänner sig partiet gång efter annan till den klassiska liberala demokratins grundprinciper. Det faktum att dessa inte är förenliga med den essentialiserande och implicit hierarkiska samhälls- och människosyn som man även klart och tydligt omfattar, är någonting som av förklarliga skäl aldrig berörs. Det följer med nödvändighet att en demokrati som tar hänsyn till Sverigedemokraternas människo- och samhällsyn skulle vara av en begränsad karaktär i förhållande till en demokrati präglad av universalistiska och egalitära ideal. På samma sätt som Sverigedemokraterna gör idag, gav NSDAP till ytan sitt formella stöd till populära politiska ideal som vid maktövertagandet snabbt övergavs till förmån för de mer grundläggande aspekterna av den nationalsocialistiska ideologin.

Punkt I: militarismen är inte övertydligt betonad i den position som Sverigedemokraterna framställer, men finns med som en beståndsdel. Man framhåller att Sverige måste rusta upp och stärka sitt nationella försvar, och att värnplikten måste återinföras för att återintegrera de militära institutionerna i samhällsorganisationen, och inlemma dem som en del i folkgemenskapen.

Slutligen har vi den relativt obetydliga punkten J. Den naturromantiserande hållningen där landsbygden ska premieras är ett vanligt förekommande element i Sverigedemokraternas propaganda, särskilt vad gäller det visuella materialet, och partiet vill tydligt markera vikten av miljö- och djurskyddet.

Sammanfattningsvis framstår det med anmärkningsvärd tydlighet att det moderna Sverigedemokraterna ideologiskt sett uppvisar en mycket stor likhet med den klassiska nationalsocialismen. Av alla de punkter som berörts, vilka utgör en något begränsad, men rättvisande och uteslutande beskrivning av nationalsocialismens ideologi, kan Sverigedemokraterna inte sägas avvika nämnvärt i fråga om någon enda.

Slutsatsen vi måste dra är att Sverigedemokraterna i allt väsentligt är ett nationalsocialistiskt parti, om än i en modern och raffinerad bemärkelse, och att resultaten av deras förda politik ifall den fick inflytande, sannolikt skulle spegla de nazismens konsekvenser vi känner från historien.

Vi kan därför förvissa oss om att en röst lagd på Sverigedemokraterna i de kommande valen inte främst utgör en röst på ett främlingsfientligt, rasistiskt, ”socialkonservativt” eller ”invandringskritiskt” parti, utan i ordets rätta bemärkelse är en röst till stöd för den moderna nationalsocialismen.