Religion, intelligens och vit makt

I slutet av förra veckan fröjdades den nyateistiskt orienterade allmänheten över de resultat av en omfattande metastudie som i flera stora dagstidningar publicerades över frågan om religiositetens relation till mänsklig intelligens.

För alla som är någorlunda bekanta med den enorma definitionsproblematik som omgärdar religionsbegreppet, för att inte tala om de svårigheter kognitionsvetenskapen och psykologin historiskt haft att på något meningsfullt sätt definiera och kvantifiera intelligens, borde förstås en sådan rubricering väcka omedelbar skepsis. Trots detta basunerades resultaten av studien ut över de alltmer introverta och idémässigt segregerade nätets domäner som ett slutgiltigt bevis för en rad löst relaterade saker: den alltmer ansträngda sekulariseringstesen, religiösa människors undfallenhet och osjälvständighet, ja till och med ateismens epistemologiska överlägsenhet (eftersom intelligens ju anses vara ett mått på hur väl människan är beskaffad att utskilja sanna påståenden från de falska).

(Undersökningen i fråga finns tillgänglig här, dock inte utan en prenumeration, men då den är rätt duktigt kringspridd bör den gå att hittas via google som pdf-fil under överskådlig tid framöver)

Givet detta uppfattar vi det som en moralisk förpliktelse att lyfta fram ett par ödesdigra brister hos metastudien i fråga i relation till dess slutsatser, samt de optimistiska vidaretolkningar därav som entusiastiskt och okritiskt lagts fram:

1. Respondenterna till de underliggande 58 undersökningar metastudien avser (5 räknades bort då de avhandlade genomsnittliga betygsnivåer snarare än någonting som kunde beskrivas som intelligens per se) är till nästan nittio procent från USA, Kanada och i viss utsträckning Storbritannien. Att generalisera globalt utifrån en så pass sociokulturellt begränsad population låter sig förstås inte göras, eftersom specifika, kulturrelaterade egenheter i fråga om följande utan problem kan förklara den relativt begränsade korrelation metastudien uppvisar:

- religiösa institutioners samhälleliga roll och funktion
- individers självförståelse av sitt religiösa engagemang och uppfattade definition av de relevanta begreppen
- relationen mellan socioekonomisk ställning och självupplevt religiöst engagemang (socioekonomisk marginalisering av specifika populationer har visat sig försämra dessas resultat när det kommer till olika former av intelligenstest)

Studien är alltså i princip enbart relevant vad gäller nordamerikanska protestanter.

2. Den banala och cirkulära definition av religiositet författarna använder sig av är i princip värdelös, och utgör potentiellt en avsevärd felkälla. De riktar huvudsakligen in sig på propositionellt idéinnehåll, alltså vilka påståenden en människa tar för sanna, och definierar religiositet som positiv tro på religiösa propositioner. En sådan tautologi är förstås metodologiskt problematisk - resultatet blir att den uppsjö av kvalitativt olika religiositetsdefinitioner ursprungsundersökningarna utgår ifrån klumpas ihop till en enda diffus och intetsägande. Religiösa människor kännetecknas alltså enligt författarna av att de accepterar religiösa påståenden som sanna, men vi får inget förslag på vad som faktiskt utmärker sådana propositioner.

Ytterligare en konsekvens av den propositionella definitionen blir att människor som är öppna för möjligheten av att de "religiösa påståendena" är sanna, men inte tar positiv ställning (exempelvis agnostiker) blir kategoriserade som irreligiösa.

3. Följande är författarnas tre tolkningsförslag utifrån slutsatserna de anser sig ha tagit fram:

First, intelligent people are less likely to conform and, thus, are more likely to resist religious dogma. 

De två antaganden som påståendet bygger på är alltså att

- religioner per definition är auktoritära, ideologiskt rigida och kräver individens underkastelse inför kollektivet, samt att

- intelligenta människor av någon anledning är mindre benägna att anpassa sig i/till en sådan kontext. 

Det första antagandet är beklämmande. Historien och antropologin har oräkneliga motexempel på religiösa traditioner och undergrupper av en radikalt antiauktoritär karaktär. Att intelligenta människor nödvändigtvis är non-konformister i varje given kontext är också ett mycket problematiskt antagande som definitivt måste underbyggas avsevärt för att kunna användas på det här sättet; människan som flockdjur har en ofrånkomlig tendens till social konformism och grupptänk, vilket också i många avseenden har överlevnadsfördelar.

Men ifall vi detta till trots antar att relationen mellan intelligens och icke-konformism är den författarna påstår, visar metastudien knappast någonting mer än att protestantismen under 1900-talet har utgjort en socialt dominerande norm i den nordamerikanska kontexten. Givet detta borde korrelationen mellan intelligens och religiositet uppvisa något av en omvänd tendens i exempelvis det nutida Skandinavien.

Second, intelligent people tend to adopt an analytic (as opposed to intuitive) thinking style, which has been shown to undermine religious beliefs. 

Den här tolkningen förutsätter att religiösa idétraditioner står i opposition till en rigorös filosofisk praktik, och anspelar på myten om en inneboende konflikt mellan religion och vetenskap. Verkligheten omkring den här frågan är förstås väldigt komplex, men det räcker att hålla fram det faktum att var och en av de större världsreligionerna vilar på oerhört rika filosofiska traditioner, som i och med att de per definition är logiskt koherenta utan problem exemplifierar det "analytiska tankesätt" författarna menar kännetecknar intelligenta människor. Traditionell kristen apologetik närmar sig även till övervägande del religiösa övertygelser som om de huvudsakligen vilade på just resonemang av en analytisk karaktär.

Third, several functions of religiosity, including compensatory control, self-regulation, self-enhancement, and secure attachment, are also conferred by intelligence. Intelligent people may therefore have less need for religious beliefs and practices. 

Det här är den intressantaste slutsatsen av de tre. I relation till den kognitionsvetenskapliga religionsforskningen framställs religiositet av författarna som ett föråldrat praktiskt verktyg för mänsklig fortlevnad, som evolutionen för närvarande är i färd att ersätta med självständiga, irreligiösa individers personliga färdigheter. Författarna flirtar i ett andetag här med såväl eugenikens övermänniskotanke som den moderna "Brights"-rörelsen då de utan skuggan av ett bärande argument hävdar att "ateismen är en evolutionär nymodighet", därmed antydande att religiositet som sådan utgör en primitiv, beteendemässig avvikelse hos människan som inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att ha bortrationaliserats av det naturliga urvalet. Vi kan föreställa oss hur religionen för författarna är att likställa med en obsolet, kollektivistiskt betonad försvarsmekanism utan praktiskt värde i senkapitalismens atomiserade kontext, där talangfulla och drivna individers konkurrensfärdigheter ytterst är vad som gör skillnad för människoartens fortsatta framåtskridande.

Att den globala nyfascismen redan snappat upp just den här intetsägande men provokativa undersökningen som ytterligare rasbiologiskt orienterad ammunition för sitt främlingshat och sin militanta antiislamism är därför förstås knappast förvånande.